Meddelande från Marilyn

demoSamling på Sergels torg på gågatan vid trappan till tunnelbanan utanför Åhléns stora ingång onsdagar 16:00 – 17:00.

Till att börja med tar vi följande dagar i juni månad den 3:e, 10:e, 17:e, 24:e (därefter återkommer vi med tid och plats på internet). Jag tar med banderollen, ni tar insamlingslistor med underlägg, pennor och flygblad.

Nu sätter vi fart!

Marilyn

Policy deklaration från Aktionsgruppen Nej till NATO

Antaget på stormötet den 26 maj 2015

Aktionsgruppen är en partipolitiskt obunden enfrågeorganisation som inriktar sig på ett mål, nämligen att hindra ett svenskt medlemskap i NATO. Därför har vi antagit parollerna – Bevara alliansfriheten – Nej till svenskt medlemskap i NATO. Vi arbetar tillsvidare främst för att hindra att riksdagen antar värdlandsavtalet. Vi arbetar med information.

Det innebär att vi är beredda till samarbete med alla demokratiska organisationer och individer som delar vår vision.

Det innebär även att våra organ på nätet som hemsidan, Facebooksidan samt all annan information som vi framställer, ska inriktas på vår huvudfråga. Vårt material måste präglas av NATO-arbetet.

Det finns därmed en hel del frågor som vi som organisation inte tar ställning i som inställning till EU eller konflikten i Ukraina. Detta utesluter inte möjlighet till diskussion i olika frågor. Då ska det dock framgå tydligt att det är individuella synpunkter som framförs.

Det ligger en stor styrka i att koncentrera sig på en viktig fråga för att kunna samla så stor kraft som möjligt för stöd för vår kamp.

Protokoll stormöte Aktionsgruppen Nej till NATO, 26 maj 2015

Protokoll för Aktionsgruppen Nej till NATO Solidaritetshuset, 26 maj 2015 kl 18-20

Närvarande:Mukhtar Anwar, Ann-Louise Balsam,Gunnel Bergcrantz, Olga Bruce, Inger Blomstrand, Marilyn Barden, Barbara Brädefors, Marilyn Barden, Staffan Ekbom, Mildred Ek, Claes Engelbrandt, Anne Marie George, Parwin Geschwind, Hamid, Micha Harlew, Barbara Hagel, Rolf Hagel, Inger, Ardeshir Jazayen, Jan, Eva Jonson, Barbro Kjelkrud, Brigitta Lardell, Marian Mikus, Klas Sandberg, Ulf Sparrbåge, Lennart Söderberg, Sergej Tickov, Masood Punjsbi, Johan Rosander, Jan Erik Romson, Gunilla Wettersjö, Joel Wahlstedt

Ordförande: Staffan Ekbom

Sekreterare: Klas Sandberg.

§1)Formalia

Mötet inleddes klockan 1800. Staffan Ekbom valdes till ordförande och Klas Sandberg till sekreterare.

Eftersom det fanns många nya ansikten kring kring båda borden gjordes en presentationsrunda.

§2)Rapporter

Det viktigaste som skett sedan förra mötet var våra aktiviteter under 1 maj och Hirdman mötet i ABF-huset.

Gunnel tyckte arbetet under 1 maj hade varit ostrukturerat. Klas invände att det var ett bra tillfälle men vi hade varit få. Många hade fått skynda från den ena demonstrationen till den andra för att täcka in så mycket som möjligt.

Staffan berättade att han varit med i Vänsterpartiets tåg. Gunnel hade haft bokbord i Kungsträdgården. Klas hade varit med tre eller fyra som samlat underskrifter och delat ut flygblad bland Socialdemokraterna medan deras tåg samlades i Humlegården. Det hade löpt smidigt. Vad partiledningen än må säga så finns öppenhet mot oss bland partiets gräsrötter.

Mötet med Hirdman i ABF huset hade varit en framgång. Vi hade räknat med 50 deltagare. Vi fick 80-100. Sven Hirdman höll ett redigt föredrag som dessutom finns dokumenterat på video och utlagt på Aktionsgruppens hemsida och Facebooksida.

Angående Aktionsgruppens nyhetsbrev berättade Staffan att vi haft diskussioner med Hugo Torstensson och beslutat att Hugo skall driva det vidare på egen hand. Hugo hade mer omfattande ambitioner att skriva om EU. Birgitta underströk att Aktionsgruppen är mer begränsad. Den skall vara fokuserad på att förhindra svenskt NATO medlemskap.

Eva berättade om planer på att ordna möte i bio Tellus där Stefan Lindgren skall tala.

Staffan har blivit intervjuad av ETC.

§3)Policydeklaration

Staffan läste upp texten. Jan Erik tyckte att den nya policydeklaration bekräftade Aktionsgruppens inriktning. Även om del flesta av oss var vänster så behövde vi få med oss borgerliga NATO kritiker som Sven Hirdman och Hans Blix. Gunnel var missnöjd med språket som hon tyckte var för högtravande.

Staffan föreslog att mötet preliminärt antar policydeklarationen. Den exakta formuleringen av texen putsas i efterhand. Gunnel och Klas skulle talas vid om saken efter mötet.

Vi röstade om saken. Deklarationen antogs enhälligt.

§4)Planerat möte i riksdagen

När mötet började fanns frågor om vi hade något samarbete med fredsorganisationer i Finland. Marilyn kunde berätta om sina kontakter med Fredskämparna. Det hade varit tänkt att företrädare skulle närvara vid Hirdmans framträdande den 19 maj. Just nu är den finska medverkan osäker eftersom man inte vet vem som kommer att göra vad i den finska regeringen. Troligtvis är den kommande utrikesministern Alexander Stubb, en hängiven NATO anhängare.

Angående mötet var det ursprungligen tänkt att det skulle hållas den 30 september. Staffan vill ha en bred panel av NATO skeptiker, politiker, journalister och tjänstmän. Samtliga riksdagsledamöter skall bjudas in att delta. Marilyn berättade att vi planerar att hålla det i det gamla Riksdagshuset.

Riksdagsman Stig Henricson föreslår att vi skjuter på det. Just den tiden är de flesta riksdagsledamöterna uppbundna med motionsarbete. Därtill kommer troligen Värdlandsavtalet skjutas upp till i slutet av våren.

Marilyn har samrått med Maj Britt Theorin som uppmanar oss att lägga ambitionsribban högt. Vi skall försöka bjuda in utrikesministern Margot Wallström och andra ministrar. Troligtvis måste de få frågorna på förhand. Annars kommer de inte.

§5)Kommande möte i Göteborg

Staffan och Eva planerar att ordna möte i Göteborg som ett led i ansträngningarna att knyta kontakter meningsfränder runtom i landet. Inger bearbetar sina kontakter i Norrland och bland samerna. Mötet i Göteborg är ett försök att göra samma sak i syd- och väst Sverige. Hittills har bara två partier anmält sitt intresse för att möta oss i Göteborg.

Jan Erik ville också att vi försökte etablera kontakter med fredsorganisationer i Norge. Staffan berättade att han planerar att närvara i det årliga Degerforsmötet, ett tillfälle att knyta norska kontakter.

§6)Sommaren

Sommarlovet står för dörren. Det gäller att hålla trycket uppe, även om många skingras.

Lennart sa: Det skall bli solsken i sommar. Var och en kan gå med Aktionsgruppens namnlistor campingplatser.

Gunnel påpekade att det kommer en hel del turister från övriga landet till Stockholm. Kanske en möjlighet för oss samla underskrifter och att nå övriga landet genom dem.

§7)Övriga frågor

Aktionsgruppen kommer att hålla återkommande demonstrationer på Sergels torg då vi samtidigt kommer att samla underskrifter till uppropet. Enligt Marilyn kommer man inledningsvis samlas onsdagar utanför Åhléns stora ingång onsdagarna den 3:e, 10:e, 17:e och 24 juni klockan 1600 till 1700. Marilyn kommer att ta med banderoll. Övriga deltagare tar med insamlingslistor med underlägg, pennor och flygblad.

Marilyn hälsar: ”Nu sätter vi fart”.

Gunnel meddelar att hon är missnöjd med att dagordning och policydokument skickats så sent. Hon underströk att hon är äldre och inte hinner läsa igenom allt så snabbt.

§8)Nästa möte

Det första stormötet efter sommaren kommer att bli 19 augusti klockan 18 i Solidaritetshuset, Tegelviksvägen 40, som vanligt.

Dagordning 26 maj

Dagordning för stormötet i Solidaritetshuset, Tegelviksgatan 40, 26 maj klockan 1800

§1)Formalia.

§2)Rapporter

Aktiviteter under 1:a maj. Mötet med Hirdman i ABF huset. Nyhetsbrevet. Studiecirkeln, mm.

§3)Policydeklaration

policydokument för aktionsgruppen Nej till NATO

§4)Planerat möte i Riksdagen i höst

§5)Kommande möte i Göteborg och kontakter ute i landet

§6)Sommaren

§7)Övrig planering

§8)Övriga frågor

Sven Hirdmans föredrag

sven-hirdman
Sven Hirdman

Mötet med Sven Hirdman blev framgångsrikt. Aningen rörigt på grund av att det kom fler åhörare än vi räknat med men det är en typ av problem man gillar om man är arrangör.

DSC_0051
Vid entrén

DSC_0052
Åhörarna strömmar till

Hirdmans ståndpunkter kan sammanfattas:

  • Sveriges säkerhetspolitik går ut på att hålla Sverige utanför krig och till att bidra till fred och avspänning i vår omvärld. Ett stormaktsanfall på Sverige vore en fullständig katastrof.
  • Ett isolerat ryskt anfall på Sverige är helt osannolikt. Sverige har inte ett sådant strategiskt intresse för Ryssland. Ryssland vill överhuvudtaget inte ha ett krig med EU och Nato.
  • Ett svenskt medlemskap i Nato ökar inte Sveriges säkerhet utan leder i stället till ökad spänning i vårt område.
  • Den svenska säkerhetspolitiken bör prioritera att bidra till avspänning mellan stormaktsblocken.

 

Staffan Ekbom presenterar Aktionsgruppen Nej till Nato, Sven Hirdman, tidigare statssekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva samt Husbandet med vissångare Heike Gustafsson.

Sven Hirdmans föredrag.

Frågor och Svar.

 

Sverige på väg in i Nato, Maj Britt Theorins tal på 1:a maj i Norberg

Den svenska alliansfriheten är och har varit svensk politik sen länge även om den mer och mer urholkats sedan neutraliteten försvann ur utrikesdeklarationen. Alliansfriheten skall enligt regeringen fortfarande gälla. I regeringsförklaringen deklarerades tydligt att Sverige inte skall gå in i Nato. Men hur mycket är det värt?

Bakvägen har vi förts djupare och djupare in i Nato. Frågan har blivit aktuell av flera skäl – bland annat efter att ÖB vintern 2014 meddelat att vi bara kunde försvara oss en vecka mot ett militärt angrepp, men också genom debatten efter främmande fartyg i den svenska skärgården, men inte minst genom alltfler bindningar som görs till Nato i olika avtal.

En vecka

När ÖB talade om bara en veckas försvar var det uppenbart för att göra oss oroliga för Ryssland och därmed föra oss ännu längre in i Nato. Låt oss granska Sveriges fred i nästan 200 år. (Vi har ju varit i krig på Natos sida i Afghanistan under de senaste 13 åren.)

De 200 åren motsvarar över 10 000 veckor. Hur många av dessa veckor skulle Sverige ha kunnat försvara sig militärt mot stormakterna i vår närhet? Kunde vi ha förvarat oss militärt mot dåvarande stormakten Ryssland, därefter mot Preussen, sen mot Tyskland, därefter mot Sovjet och sedan Ryssland igen?  Kärnvapen-makten Ryssland. Två världskrig bara under 1900-talet. Ändå fred i Sverige.

Freden berodde uppenbart inte på det militära försvaret utan på den neutralitet och alliansfrihet som dåtidens politiker i handling slog vakt om! Den alliansfrihet som nu överges bit för bit.

Nato-avtal

När vi 1995 beslöt att ingå i Partnerskap för fred var jag ganska tveksam. Men grundtanken att också ”fienden” skulle delta och att därigenom ”fienden” inte skulle oroas fick mig att acceptera Partner-skap för fred. I dag kan man påminna sig talesättet att om man ger någon ett finger tar han hela handen; det vill säga alltmer och mer har Sverige låsts upp i samarbete med Nato. Men det har inte skett i en öppen debatt utan närmandet har skett utan offentlig insyn under flera år.

Sommaren 2011 fick vi veta att den borgerliga regeringen givit till-stånd till Nato att granska det svenska försvaret på samma sätt som man granskar försvaret hos länder som redan är medlemmar. Försvarsminister Sten Tolgfors presenterade stolt resultatet av den hemliga Nato-granskningen, där Sverige får beröm. Ingen frågade vilka svenska militära hemligheter som lämnats ut till främmande makt.

Att Nato går genom det svenska försvaret från korprals till generals nivå innebär rimligen ett medvetet fortsatt närmande till fullt Nato-medlemskap. I mars 2011 förklarade Natos dåvarande generalsekreterare, när han var i Stockholm för att be om svensk militär hjälp till kriget i Libyen, att om Sverige bara lämnade in en formell ansökan att bli medlem så kommer den att beviljas inom 48 timmar.

Det stämmer väl med vad forskarna på Försvarshögskolan redan tidigare deklarerat. Skälet till svensk närvaro i Afghanistan, sa dom, var varken att skydda kvinnorna från talibanerna, att demokrati skall införas eller knarket bekämpas, hur rimliga dessa skäl än är. Skälet är att Sverige skall visa upp sin kapacitet och vilja att ingå i Nato.

Samtidigt som Nato fick full insyn i det svenska försvaret nekade regeringen svenska folket information om vad kriget i Afghanistan verkligen kostat svenska skattebetalare, om hur den svenska delen av kriget bedrivits, om hur många afghaner som dödats eller invalidiserats i den svenska delen av kriget. Detta har hemligstämplats för svenska medborgare.

Hur var det med Sveriges deltagande i Libyen? Med salvelsefull röst talade man om att Sverige inte kunde säga nej när FN kallar. Det kan vi visst och har gjort tidigare. Vi kan bestämma när och hur vi vill medverka. Om vi vill bygga skolor, sjukhus och satsa humanitära insatser hade det varit möjligt.

Man framför allt var det inte FN utan Nato som bad Sverige delta. Det var Natos generalsekreterare som bad om stridsflygplan och piloter till kriget i Libyen, inte FN. Vad FN gjort var att på fransk och engelsk begäran tillåta stater att ställa upp med militära resurser för, som det hette i Säkerhetsrådets resolution nr 1973, ”upprätthålla flygförbud”. Men inte begränsade sig Nato till flygförbud. Outsourcing kallas det på modernt språk. Outsourcing av krig.

Fem tunga medlemmar av FN:s säkerhetsråds femton medlemmar avstod från att rösta på resolutionen: Brasilien, Kina, Ryssland, Tyskland och Indien, inga oviktiga länder. Genom att de inte röstade emot, gick förslaget igenom.

Sverige hade mycket väl kunnat säga nej till Nato som de flesta länderna gjorde, bland andra Tyskland och Finland. Men det var inte bara militärerna och SAAB som genast var villiga att skicka JAS-plan utan också politikerna över en kam, som stridsvilliga små pojkar. Var fanns sans och förnuft?

Visst är det bra att Khadaffi är borta, men konsekvenserna har blivit förödande för landet, som nu befinner sig i total upplösning och kaos. Är det verkligen FN uppgift eller Natos att gå in i varje land med diktatur militärt och störta diktatorn? I Saudi-Arabien, i Jemen, i Syrien eller alla övriga diktaturer? Av FN:s 193 länder är bara 120 demokratier. Skall FN be Nato att avsätta diktatorerna i de övriga 73 länderna?

Det är uppenbart inte nog med att Sverige upplåter sitt territorium till Nato-övningar eller att vi ställer upp på Natos krigföring.

Sommaren 2013 togs ytterligare ett steg mot ett medlemskap i Nato, när man beslöt att delta i Natos snabbinsatsstyrka. Sverige deltog då med 7–8 stabsofficerare när Nato övade sitt kollektiva försvar på den första övningen i Östersjöområdet.

I november 2013 beslutades om svenskt deltagande i RPF (Responde Force Pool), där svenska plan öronmärks för Nato, och att Sverige under tre år ska bidra med åtta stridsberedda Gripenplan och piloter med 30 dygns beredskap. I augusti 2014 kortas den tiden till 48 timmar enligt en ny Readiness Action Plan, vilket inbegriper åtgärder för att utplacera ytterligare vapen i medlemsstaterna med hänvisning till Ukrainakrisen.

Så trappas det hela upp. 2014 öronmärkte Sverige till RPF 8 Gripenplan med markpersonal, cirka 120 personer, och ett minröjningsfartyg, 2015 8 Gripenplan med markpersonal och ett kompani från amfibieregementet, 2016 8 Gripenplan med markpersonal och en lätt mekaniserad skyttebataljon och så vidare.

Mitt i valrörelsen hösten 2014 beslutade den borgerliga regeringen om det så kallade värdlandsavtalet utan föregående offentlig diskussion eller beslut i riksdagen.

Den socialdemokratiska regeringen har sagt att formellt beslut skall tas om värdlandsavtalet av riksdagen i slutet av 2016 och att en proposition skall läggas våren 2016. Vad man då hänvisar till är hur avtalet skall regleras juridiskt och skattemässigt. Men värdlandsavtalet är inte en fråga om juridik utan om politik. Att riksdagen får möjlighet att ta ställning till värdlandsavtalet i slutet av 2016, ger emellertid oss möjlighet att använda tiden fram till dess för att agera och väcka en opinion.  Det gäller att lägga moteld mot den kampanj som nu pågår öppet för ett svenskt medlemskap i Nato. I det arbetet kan ni ha nytta av boken Bevara alliansfriheten – Nej till Nto-medlemskap!

Värdlandavtal

Den 27 juni 2014 beslöt den borgerliga regeringen att inleda avtals-förhandlingar om detaljerna i eventuell stationering av Nato-trupper på svensk mark under krig, övningar eller kriser, och i slutet av augusti 2014 fattade den utgående regeringen hastigt ett formellt beslut om avtalet för att vara klar med det inför ett Nato-möte den 4 september. Natos vapen, inklusive kärnvapen, skulle därmed kunna stationeras på svensk mark och då automatiskt bli ett mål för ryska kärnvapen.

Samtliga partier förutom Vänstern ställde tidigare upp på att förhandlingarna inleddes. De skulle vara avslutade 2016. Efter regeringens godkännande av avtalet har Miljöpartiet uttalat tvekan. Att påstå att avtalen med Nato bygger på frivillighet och att Sverige i varje enskilt fall kan säga nej till viss medverkan är inte seriöst, inte minst med tanke på den omfattande utbyggnad som kommer att ske för att Sverige ska kunna ta emot Natoförband, lagra krigsmaterial och delta i alltmer gemensamma militära övningar. Vet politikerna egentligen vad de har gått med på?

Natos grundläggande säkerhetsgaranti, en för alla och alla för en (artikel 5 i allianstraktaten), strider inte bara mot vår hävdvunna alliansfrihet. Den kan också leda till att Sverige får mycket svårt att ställa sig utanför militära interventioner i avlägsna väpnade konflikter. Som alliansfria kan vi själva besluta om medverkan i varje enskilt fall.

För att bedöma Rysslands agerande bör vi påminna oss att Nato ensidigt utlovade Jeltsin 1997 (och tidigare Gorbatjov) en mycket försiktig utländsk närvaro i de länder som gränsar till Ryssland och som önskade bli medlemmar i Nato. Denna återhållsamhet ändrades efterhand markant och 1999 när Putin kom till makten.

Det är uppenbart att en allt starkare Nato-integration av Sverige kommer att leda Ryssland till att trappa upp sin militära förmåga och aktivitet i Östersjöområdet och göra den svenska alliansfrihet som gynnat oss väl under lång tid inte längre trovärdig för Ryssland.

En fortsatt expansion av Nato i ryskt närområde har knappast en lugnande eller dämpande inverkan på Rysslands ledning. Detta är en viktig faktor i diskussionen om konsekvenserna av ett svenskt Nato-medlemskap.

Kärnvapen 

De som ivrar för samarbete med eller medlemskap i Nato säger att alliansen numera ägnar sig åt krishantering. Där deltar Sverige redan. Steget till fullt medlemskap skulle därför bli ”odramatiskt”. Men det finns en omständighet som man håller tyst om. Det är Natos kärn-vapen! Vår tidigare aktiva politik för kärnvapennedrustning skulle skrotas.

Natos kärnvapenpolitik kvarstår oförändrad även sedan man börjat lägga tonvikten på krishantering. De amerikanska strategiska kärn-vapnen förblir den yttersta garantin för Natos säkerhet. USA – och därmed Nato – håller sig med en doktrin om ”first use” av kärnvapen, i strid med den svenska inställningen, att kärnvapenmakterna ska förbinda sig att aldrig använda kärnvapen först och att aldrig använda kärnvapen mot icke-kärnvapenländer.

Vilka krav ställer Natos kärnvapenpolitik? Kan de förenas med svensk syn på kärnvapnen? Ökar Sveriges säkerhet om vi går med i en kärnvapenallians? Dessa frågor måste klaras ut för medborgarna innan närmandet till Nato går vidare.

Sverige har sedan 1960-talet bedrivit en konsekvent anti-kärnvapenpolitik. Sveriges grundsyn har varit att kärnvapen inte bringar någon säkerhet. Tvärtom: den som förlitar sig på sådana vapen blir mer utsatt för kärnvapenhot än den som inte gör det. Särskilt utsatta är stater som tillåter stationering av kärnvapen på sitt territorium. De blir betraktade som legitima mål för kärnvapenangrepp! Denna grundsyn påverkar Sveriges ställningstaganden i en rad kärnvapenfrågor.

Den aktiva och framgångsrika anti-kärnvapenpolitik som Sverige tidigare förde, och som gav oss ett massivt stöd och trovärdighet under många år i Förenta Nationerna, hade inte varit och är inte möjlig att föra, om Sverige är medlem i Nato.

För att bedöma konsekvenserna av en svensk anslutning till Nato måste bland annat följande klarläggas:

Vad får det för konsekvenser för Sveriges alliansfrihet om Sverige knyts fastare till Nato genom ett så kallat värdlandsavtal? Enligt Natos regler deltar alla medlemmar i utformandet av alliansens kärnvapenpolitik. Det sker i NPG (Nuclear Planning Group). Där diskuteras kärnvapendoktrinens genomförande, uppläggning av övningar och krishantering.

Men enligt NPT-avtalet får kärnvapenmakter inte överlåta några kärnvapen eller kontroll över kärnvapen till någon som helst annan mottagare. Användning av kärnvapen kan bara beordras av kärnvapenmakterna. Med andra ord: gärna utplacering av kärnvapen på svensk mark men beslut om användning av dem har inte Sverige med att göra.

I NPG deltar ländernas försvarsministrar vid utformandet av Natos kärnvapenpolitik. En utgångspunkt för NPG är att de egna kärnvapnen förhindrar krig och därmed är bra för den egna säkerheten. Sverige hävdar att det förhåller sig tvärtom. Hur ska då Sverige agera som medlem? Ska Sverige överhuvudtaget delta i NPG:s arbete? Ska vi acceptera att garantin för vår säkerhet ytterst blir de amerikanska strategiska kärnvapnen och att vi dras in i ett för oss helt nytt strategiskt sammanhang?

När medeldistanskärnvapen, som på fem minuter kunde nå Moskva från Europa och tvärtom, skulle utplaceras i olika städer i Europa, ledde det till hundratusentals människors protester, och dessa kärnvapen på båda sidor stoppades. Människor är inte dumma. De förstod mer än väl att deras städer skulle bli förstahandsmål för en angripare. Att på nytt försöka sig på att placera ut kärnvapen i icke-kärnvapenländer borde leda till samma reaktioner. Vilka människor vill bli förstahandsmål för kärnvapen?

Det viktigaste globala fördraget när det gäller kärnvapennedrustning är icke-spridningsavtalet, NPT. I dess artikel 1 åtar sig kärnvapenstaterna att inte överföra kärnvapen till någon kärnvapenfri stat. Dessa å sin sida förbinder sig att inte tillåta placering av kärnvapen på sina territorier. Trots det placerade både USA och Sovjetunionen kärnvapen på sina allierades territorium under det kalla kriget. En del finns kvar där. Enligt NPT får inte kärnvapenmakterna överlåta några kärnvapen eller kontroll över kärnvapen till någon som helst annan mottagare. Användning av kärnvapen kan alltså bara beordras av kärnvapenmakterna.

Sverige hävdar att sådan utplacering till andra länder är oförenlig med NPT. USA hävdar att om man har kvar kontrollen över dessa kärnvapen föreligger inget brott mot NPT. Faktum är dock att vapnen finns i kärnvapenfria stater och kan avfyras därifrån. Därmed utgår ett kärnvapenhot från dessa stater.

Nato-förespråkarna måste klargöra hur Sverige som Nato-medlem skulle ställa sig i denna viktiga fråga. Hur skulle vi agera om man började diskutera utplacering av kärnvapen i vårt närområde? Det finns inte ett nej till utplacering av kärnvapen i Sverige inskrivet i värdlandsavtalet. Avtalet gäller ju vid såväl övningar, kriser som krig.

En brist i NPT var att det inte innehöll några regler för begränsning av användning av kärnvapen. Det har man sökt komma till rätta med genom säkerhetsgarantier. Betydande aktualitet har så kallade negativa säkerhetsgarantier. Dessa innebär att kärnvapenstater åtar sig att inte använda kärnvapen mot icke-kärnvapenstater. USA har dock förklarat sig oförhindrad att använda kärnvapen mot varje angripare som USA anser är allierad eller ”associated” med en kärnvapenmakt.

Den internationella domstolen i Haag klargjorde 1995 efter förfrågan från FN:s generalförsamling att användning av eller hot om användning av kärnvapen inte står i överensstämmelse med internationell lag. Sveriges svar på domstolens förfrågan innan den gav sitt ställningstagande blev detsamma, nämligen ”att den svenska riksdagen anser att användning av eller hot om användning av kärnvapen inte står i överensstämmelse med internationell lag”. En förkrossande majoritet i riksdagen stod bakom beslutet, endast Moderaterna var emot.  Hur mycket är det beslutet värt vid ett medlemskap i Nato, där hot om kärnvapen eller användning av dem ingår?

USA kan således möta en konventionell attack med nukleär vedergällning. I de båda krigen i Irak hotade USA att vedergälla med kärnvapen om Irak använde sig av kemiska eller andra massförstörelsevapen. Liknande hot framfördes tidigare mot Libyen men också mot Iran.

Sverige har hittills haft en helt annan uppfattning. Vi har inga kärnvapen, hotar alltså ingen med kärnvapen och har genom alla år krävt att alla kärnvapenstater ska göra åtaganden om ”icke-första-användning” (no first use).

Hur anser Nato-förespråkarna att Sverige ska hantera denna fråga? Ska vi som Nato-medlem, och därmed själva beroende av kärnvapen, sluta att ställa dessa krav?

Skulle vi som Nato-medlem bli betraktade som ”associerade” med världens största kärnvapenmakt och därmed legitimt mål för en annan kärnvapenmakt?

Skulle vår säkerhet öka?

Som framgår är Sveriges politik när det gäller utveckling, innehav, spridning, utplacering och användning av kärnvapen oförenlig med Natos. Som Nato-medlem måste Sverige också ändra sin nuvarande inställning till förbud mot överflygningar och fartygsbesök med kärnvapen ombord.

Det handlar inte om att ta ett ”odramatiskt” steg utan om att överge den kärnvapenpolitik som Sverige utformade på 1950- och 60-talet under intensiv debatt. Vi sa då nej till kärnvapen! Den linjen går inte ihop med Nato-alliansens linje som är att förhindra krig genom att ytterst hota med användning av kärnvapen!

I Framtidskontraktet 2014 skrev socialdemokraterna att partiet skulle ”hävda Sveriges militära alliansfrihet och vår förmåga till internationellt samarbete” utan att då nämna vad Sveriges plötsliga medverkan i Natos snabbinsatsstyrka 2013 och värdlandsavtalet 2014 innebär för alliansfriheten och vår förmåga att medverka i FN-ledda fredsoperationer.  Är socialdemokratin omedveten om de bindningar som görs i de olika Nato-avtalen och deras konsekvenser?

Några avgörande frågor borde ställas i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten.

Hur värnas Sveriges fred bäst? Blir vi säkrare med svenskt Nato-medlemskap? Vad är kostnaderna med Nato-medlemskap, såväl ekonomiskt som politiskt?

Sveriges fred värnas bäst enligt min mening genom fortsatt alliansfrihet och nej till svenskt Nato-medlemskap. Sverige blir inte säkrare med ett Nato-medlemskap. Tvärtom. Sverige bör återgå till den framgångsrika politiken om gemensam säkerhet. Säkerhet kan inte uppnås på någon annans bekostnad utan måste sökas gemensamt genom en uthållig och genomtänkt politik, baserad på diplomati, förhandlingar, internationell och ekonomisk politik och inte på gevärskulor. Sveriges uppgift måste vara att lösa konflikter – inte att utkämpa dem.

Svaret på frågan om kostnaderna är att de blir i det närmaste fördubblade ekonomiska kostnader, då Nato kräver 2 procent i försvarskostnader, det vill säga 70–80 miljarder varje år, men framför allt blir det ett obetalbart pris för förlorat politiskt förtroende såväl internationellt som regionalt.

De fyra allianspartierna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna är tydligen överens om mer militärt samarbete under Natos ledning.

Oavsett hur vi röstat i valet 2014 ser marschen in i kärnvapenalliansen ut att fortsätta om inte medborgarna reagerar. Men det finns en gräns för hur långt Nato-samarbetet kan gå utan att frågan ställs om fullt medlemskap. En dörr ska vara öppen eller stängd!

Svenskt medlemskap i Nato är omöjligt utan en folkomröstning. Om inte förr så tvingas Nato-anhängarna då att klara ut de frågor som jag har ställt här.

Jag menar att det är hög tid att ge svaren redan nu. Samtliga partier bör ge besked innan hårdare bindningar sker till Nato. Är man beredd att i handling överge den svenska alliansfria politiken? Är man beredd att överge den svenska politiken mot kärnvapen?

Låt då svenska folket få veta det!

Från Bevara Alliansfriheten.se