Paneldebatt på Konferensen ”Sverige på väg in i Nato?” Riksdagen 25/11 2015


Paneldebatt – Hur ser ni på ett närmande till NATO?
Samtalsledare: Carl Tham
Jonas Sjöstedt partiledare för Vänsterpartiet
Valter Mutt, utrikespolitisk talesperson för Miljöpartiet
Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt Initiativ
Ulf Bjereld, ordförande Tro och Solidaritet (kunde inte närvara)
Hans Lindqvist, fd EU parlamentariker och landstingsledamot för Centerpartiet

Hans Blix anförande


Hans Blix anförande på Konferensen ”Sverige på väg in i Nato?” Riksdagen 25/11 2015

Jag tackar för inbjudan att tala vid detta möte och vill gärna förklara varför jag liksom de inbjudande organisationerna är emot förslagen att Sverige ska söka ansluta sig som medlem i NATO.

Jag vill också säga att jag anser att regeringen behöver göra flera förtydliganden beträffande det s.k. värdlandsavtalet, om den ber riksdagen godkänna att Sverige slutligt binder sig till det.

Kanske kunde man likna avtalet vid ett stort värdshus med massor av rum och anordningar för militära gäster från andra länder eller NATO och deras utrustning och vapen. De kan släppas in genom beslut av oss själva för gemensamma övningar, eller vid kriser eller krigstillstånd.

Hittills har vi vid gemensamma övningar behövt tillverka och utlämna särskilda nycklar för rum och anordningar som behövts för gästerna. Det nya med avtalet, som jag läser det, är att man kan besluta att lämna ut en eller ett fåtal färdiga nycklar som kan öppna alla eller många rum. Det förutsätter bara att ett fåtal beslut. Säkert är det en bekvämare och snabbare metod än den som tillämpats.

Det finns dock en risk att gäster under någon dag av åskväder knackar på dörren och säger ’Vi är här nu!’ och väntar på snabba besluten. Det borde klargöras att några utrymmen för kärnvapen inte finns i värdshuset och inte heller i fredstid utrymmen för förvaring eller uppställning av resurser för fientliga eller hotfulla handlingar riktade mot andra länder. Det borde också klargöras att viktiga beslut fattas av regeringen ev. med Riksdagen.

Låt mig nu diskutera ett antal skäl för och emot en svensk anslutning till NATO.

Ett politiskt/moraliskt argument, som ibland hörs går ut på att nu, liksom när NATO tillkom 1949 står de västliga demokatierna inför ett Moskva som har en ambition att med subversion, militär infiltrering eller med öppena militära ingripanden utvidga sitt välde. Det gäller då för hela den västliga världen att — om jag får använda ett gammalt uttryck – ’gå man ur huse’ för att stoppa anstormningen och Sverige får inte svika att stå i ledet.

Med tanke på hur det såg ut i Europa 1949, tycker jag att det var positivt att NATO kom till och att dess medlemmar, inklusive Danmark och Norge, visade sin forna allierade Sovjetunionen att de skulle beslutsamt stoppa varje militärt angrepp på någon av dem.

Liksom de flesta tror jag att det samtidigt var klokt att Sverige, utan att sticka under stol med att vi ideologiskt och politiskt hörde till den västliga världen, valde att stå utanför alliansen. Genom att inte ingå i den undvek vi bl.a. att göra det svenska territoriet till militär del av NATO land, vilket kunde ha lett till ett hårdnande ryskt grepp över Finland.

Vad beträffar nu-läget kan jag inte se att finns skäl att i Sverige ropa ’ryssen kommer’ och förklara att nu är det dags att med hela Europa och USA gå ’man ur huse!’ Vad Ryssland gjort och ännu gör i Ukraina strider mot FN-stadgan och leder oss till att delta i reaktioner som vi varit med i EU att införa och som är kännbara för Ryssland – och även för Eeuropa.

Det finns däremot inte rimliga skäl till en panikslagen tro att ett ganska kyligt kalkylerade Moskva som är fullt medvetet om sin skakiga ekonomi och om att den ryska krigsmakten är långt svagare än den som väst kan mobilisera, skulle drömma om ett nytt storryssland — som under tsartiden eller den kommunistiska epoken.

Det är bakvänt att som ibland sker framställa dem som är emot svensk NATO anslutning som om de var räddhågade och eftergivna inför Ryssland. Det är snarare de som vill nu är ivriga att helt krypa in under NATO-täcket som är räddhågade.

Medan jag alltså har svårt att se ett politiskt/moraliskt argument för en svensk anslutning till NATO, har jag förståele för en annan politisk/moralisk invändning som jag vet för många är avgörande i NATO-fågan: att Sverige inte kan ansluta sig till en allians som ger en central roll till kärnvapen. Maj Britt Theorin kommer strax att utveckla invändingen, men jag vill ändå göra några kommentarer.

Kärnvapnen kommer att ännu länge finnas kvar i öst och väst –en avskräckning mot kärnvapenanfall av motsidan och samtidigt en katastrofal risk. NATO tillskriver fortfarande kärnvapnen en central roll i försvaret av sina medlemmar och alliansen utesluter inte ens första slag med kärnvapen. NATO blocket visade f.ö. föga intresse för några år sen då flera medlemmar, inklusive Norge, föreslog att man skulle flytta bort de ca 200 kärnvapen som nu ligger hos skilda europiska NATO länder och som ansågs ha föga militärt värde.

Sverige har under decennier av internationella nedrustningsförhandlingar envetet och konsekvent arbetat för en minskad roll för kärnvapen och för kärnvapennedrustning. Vi har starkt bidragit till att hålla den diskussionen igång. Som medlem av NATO skulle Sverige bli politiskt tvunget att i internationellla förhandlingar snällt sluta upp kring de linjer som tycks orubbligt utstakas av alliansen kärnvapenstater. Det skulle vara dystert att i denna fråga behöva sitta tysta i bänken.

De huvudargument som förs fram för svensk NATO anslutning är att vi genom fullständig integration med NATO skulle ha ett starkare försvar och vara garanterade bistånd i händelse av ett ryskt anfall på Sverige– kanske i samband med en kritisk utveckling i de baltiska staterna.

Argumentet att endast medlemmar i NATO kan ’räkna med’ att enligt art 5 i NATO-stadgan bistås i händelse av angrepp anförs gärna i den politiska diskussionen. Jag tror detta resonemang var och är relevant för de baltiska medlemmarna, men har högst begränsad om alls någon betydelse för Sverige. . Det förefaller mig mest rimlig att anta att omfattning och inriktning av bistånd till Sverige från alliansen, i det osannolika fallet av ett angrepp mot Sverige, skulle avgöras utifrån en bedömning av den totala strategiska situationen — antingen vi är medlemmar eller ej.

Det centrala argumentet att Sveriges försvarskraft skulle väsentligt ökas genom medlemskap förs ofta fram av militära experter och försvarspolitiker. Det är naturligt för det är deras hedervärda uppgift att ge råd om hur vi kan bäst stå emot militära anfall. Jaf betvivlar inte att vår omedelbara eldkraft och försvarsförmåga skulle öka och kanske skulle kunna verka snabbare, om vi var integrerade i NATO: s försvarssystem.

Jag har heller ingen svårighet med argumentet att varje stat har rätt att själv bestämmer sin utrikes-, försvars- och säkerhetpolitik. Men dels är det inte sjävklart klokt att göra allt som man kan ha rätt att göra, dels gäller tesen också för Rysslands del.

Vi måste vara medvetna om att de anordningar och förberedelser som vi skulle se som ett starkare försvar av Sverige till följd av en NATO-anslutning för ryssarna skulle te sig som en förvärrad hotbild och leda till mer militär uppladdning och spaning. Omvänt skulle sådana ryska militära anordningar och förberedelsser i Kaliningrad och Östra Ryssland bli den hotbild vi har att förhålla oss till. Vi får mer militär spänning .

Kanske någon frågar sig om det är troligt att en svensk anslutning till NATO skulle resa en mörkare hotbild för Ryssland än den som redan inträtt genom att de baltiska staterna är medlemmar av NATO?

Jag tror det. Säkert känner Moskva ett obehag över att de baltiska staterna blivit medlemmar av NATO. Deras skydd och tillhörighet till väst och Europa har otvetydigt bekräftats av President Obama, bl.a. då han vid sitt besök i Litauen konstaterade att Riga är en europeisk huvudstad. Men de baltiska staterna är små och NATO.s närvaro är avsiktligt oprovocerande. Den kan knappast kännas som ett hot för Ryssland.

En svensk NATO- anslutning skulle sannolikt te sig annorlunda. Den skulle idag betyda en signal att vi som alliansmedlemmar ser Ryssland som en ’motståndare.’ Sveriges betydande territorium och långa Östersjökust skulle av denna ’motståndare’ ses som en hemmabas för NATO. Det skulle inte leda till krig, men jag är övertygad att Ryssland skulle uppfatta hotbilden i väster som drastiskt upptrappad. Skulle Finland med sin långa landgräns till Ryssland också ansluta sig till NATO blev utsikten från rysk horisont givetvis ännu värre.

Vi skulle behöva räkna med mer ömsesidig bevakning, ökad misstänksamhet, högre temperatur och risk för fler incidenter. Min slutsats är att de försvarspolitiska vinster som kunde göras genom en svensk NATO anslutning väger betydligt mindre än de säkerhetspolitiska förluster som skulle uppstå.

Vad jag sagt belyser också skillnaderna mellan en säkerhetspolitik som söker fred genom avskräckning och en som söker fred genom avspänning. Den ena utecklas med tyngdpunkt i ett starkt alliansintegrerat försvar, den andra med tyngdpunkten i alliansfrihet och försvar under nationell kontroll. Den ena söker skapa skarpa röda linjer, som ger klarhet men eventuellt också farlig spänning, den andra söker skapa områden och regioner som ger lugn och militär lågspänning — men eventuellt också viss risk för övergrepp. Mellan de två linjerna finns ett inte alldeles enkelt samspel.

Sverige har sedan andra världskrigets slut framgångsrikt sökt fred genom avspänning baserad på alliansfrihet, eget försvar förberett för samverkan med väst i händelse av angrepp, men också baserad på en politik av goda för bindelser och aktivt samarbete med våra grannar i öst.

Efter det kalla krigets slut kring 1990 fick vi en allmän politik av avspänning mellan öst och väst med betydande nedrustning, sänkta försvarskostnader, upplösning av Warszawa pakten och en obetydlig roll för NATO.

Ledande EU stater – främst Tyskland och Frankrike – anstränger sig nu att åstadkomma ett slut på konflikten i Ukraina och en återgång till en öst-västlig avspänning efter att den raserats främst – men inte uteslutande — genom Rysslands handlande i Ukraina. Det är positivt. Sverige borde söka bidra till en sådan utveckling genom en fortsatt politik av avspänning och alliansfrihet. En anslutning till NATO skulle snarare bidra till att skärpa den öst-väst konflikt som ännu inte är bilagd.

Maj-Britt Theorins anförande på konferensen ”Sverige på väg in i Nato?” Riksdagen 25/11 2015

Maj_Britt_Theorin_350x350mm1-KopiaVill du ha kärnvapen i din kommun och bli förstahandsmål i ett krig? Den frågan bör ställas till alla ivriga Nato-anhängare i riksdag och kommuner. Kärnvapen är konsekvensen av ett medlemskap i militäralliansen Nato. Natos försvar vilar på kärnvapen och på användning av dem. Denna självklarhet måste ingå i diskussionen om Nato-medlemskap. Ska vi acceptera att garantin för vår säkerhet ytterst blir de amerikanska strategiska kärnvapnen och att vi dras in i ett för oss helt nytt strategiskt sammanhang. Det vore en totalt förändrad svensk säkerhetspolitik vilande på kärnvapen. Ger det oss ökad säkerhet? Nej! Jag återkommer till kärnvapenfrågan.

Men också andra viktiga aspekter måste tas med i Nato-debatten. Sverige ligger där vi ligger och det kan vi inte ändra på. I vårt närområde har spänningarna ökat. Utan tvekan skulle ett svenskt och ev. finskt medlemskap i Nato vid den 120 mil direkta landgränsen till Ryssland öka spänningen och risken för krig.

Sverige måste finna kloka vägar att minska spänningarna. I stället för vapen-skrammel bör Sverige återta samtalen med Ryssland på alla nivåer från stats-ministerutbyte över myndigheter och institutioner till det civila samhället och bygga upp kontakter igen. Det betyder inte acceptans av Rysslands aggressivitet eller brott mot folkrätten.

Svensk och finsk neutralitet mellan Nato och Sovjet ansågs inte bara av Sovjet utan också av USA vara en fördel under det kalla kriget. Det är fortfarande en stor fördel med en buffertzon mellan stormakternas intressen.

Statsministern har deklarerat att Sverige inte skall gå in i Nato. Nato är inte svaret på en bredare säkerhetspolitik säger Margot Wallström. Det är bra men inte tillräckligt. Det är också viktigt att klargöra varför vi inte skall gå in i Nato och inte lämna fältet fritt för Dagens Nyheter och allianspartierna i argumente-ringen för Nato-medlemskap.

Ett viktigt skäl för Sverige att behålla alliansfriheten är att den ger oss hand-lingsfrihet och minskar risken att vi ofrivilligt dras in i krig. 200 år av fred genom en säkerhetspolitik grundad på neutralitet och alliansfrihet, klok utrikespolitik, internationellt samarbete och aktiv freds- och nedrustningspolitik har gynnat Sverige väl inte bara under två världskrig och det kalla kriget. Varför överge en under 200 år framgångsrik politik?

Inget land kan finna säkerhet på ett annat lands bekostnad. Säkerhet måste sökas gemensamt. Detta är lika angeläget idag som tidigare. Men framför allt är det en modern säkerhetspolitik.

Tillbaka till kärnvapnen. Många hävdar att Nato numera ägnar sig åt krishante-ring. Men Natos kärnvapenpolitik kvarstår oförändrad även om man sägs vilja lägga tonvikt på krishantering. De amerikanska strategiska kärnvapnen förblir den yttersta garantin för Natos säkerhet. USA och därmed Nato har därtill en doktrin om första användning av kärnvapen i strid med den svenska inställning-en att kärnvapenmakterna skall förbinda sig att aldrig använda kärnvapen först och aldrig använda kärnvapen mot icke-kärnvapenländer.

Sverige har sen 1960-talet bedrivit en konsekvent anti-kärnvapenpolitik. Grund-synen har varit att kärnvapen inte ger säkerhet. Tvärtom: den som förlitar sig på sådana vapen blir mer utsatt för kärnvapenhot. Särskilt utsatta är stater som till-åter stationering av kärnvapen på sitt territorium. De blir betraktade som legiti-ma mål för kärnvapenangrepp . Den aktiva och framgångsrika anti-kärnvapen-politik som Sverige tidigare förde och som gav oss ett massivt stöd och trovär-dighet under många år i FN är inte möjlig att föra om Sverige blir medlem av Nato.

Därtill kan läggas att den internationella domstolen i Haag 1995 klargjorde att användning av eller hot om användning av kärnvapen inte står i överenskom-melse med internationell lag. En förkrossande majoritet i riksdagen hade samma inställning i sitt svar till domstolen – endast moderaterna var emot. Hur mycket är det beslutet värt vid ett medlemskap i Nato, där hot om kärnvapen eller an-vändning av dem ingår?

Vad får det för konsekvenser för Sveriges alliansfrihet om Sverige knyts fastare till Nato genom t.ex. värdlandsavtalet? Något nej till utplacering av kärnvapen i Sverige finns inte i värdlandsavtalet. Enligt Natos regler deltar alla medlemmar i i Nato i utformandet av alliansens kärnvapenpolitik. Det sker i Nuclear Planning Group, där kärnvapendoktrinens genomförande, uppläggning av övningar och krishantering diskuteras.

Enligt NPT- icke-spridningsavtalet – får kärnvapenmakterna inte överlåta några kärnvapen eller kontroll över dem till någon som helst annan mottagare. USA hävdar att om man har kvar kontrollen över dessa kärnvapen föreligger inget brott mot NPT. Sverige har däremot hävdat att sådan utplacering är oförenlig med NPT.

Kärnvapen har dock utplacerats i andra länder och en del finns kvar där. An-vändning av kärnvapen kan bara beordras av kärnvapenmakterna. Med andra ord : Gärna utplacering av kärnvapen också på svensk mark men beslut om användning av dem har Sverige inte med att göra.

Under en följd av år har Sverige ingått olika avtal med och anpassat sig till Nato bl a 2013 i RPF – Natos snabbinsatsstyrka – där 8 Jasplan med personal skall sättas in efter 30 dygns beredskap. 2014 kortades den tiden till 48 timmar i en ny Readiness Action Plan. 2016 skall riksdagen godkänna värdlandsavtalet. Det sägs beröra juridik och skattesatser men handlar självklart om politik.

Säkerhetspolitik!

Det går inte att blunda för att också i värdlandsavtalet kommer kärnvapen in. Djävulen finns som alltid i detaljerna. Den döljer sig i definitionen 1.2 och 2.1 om Natos militära aktiviteter och i paragraf 3.3 om Natos doktrin i värdlands-avtalet.

MOU (memorandum of understanding) är ett PM eller anteckning om överens-kommelse. HN (host nation) betyder värdland och HNS(host nation support) betyder värdlandsstöd.

1.2 lyder: NATO military activities…- including…. of a strategic level….needed to gain the objectives of any battle or campaign.

På svenska : NATOs militära aktiviteter ….inklusive ….på en strategisk nivå … som behövs för att vinna målet för varje strid eller fälttåg.

2.1 lyder: The purpose of this MOU is to establish policy and procedures – for or in HN – during NATO military activities.

På svenska: Syftet med denna överenskommelse är att etablera politik och tillvägagångssätt – för eller i värdlandet – under Natos militära aktiviteter.

Paragraf 3.3 lyder. This MOU is intended to be in accord with NATO doctrine and policy and provides an umbrella arrangement and structure for HNS.

På svenska: Denna överenskommelse är avsedd att vara i överensstämmelse med Natos doktrin och politik och erbjuder ett paraplyarrangemang och struktur för värdlandsstöd.

Kärnvapen är en integrerad del av NATOs doktrin och strategi och de ingår också i NATOs militära aktiviteter som vi i värdlandsavtalet därmed förbinder oss att delta i.

En väg att minska spänningen i Östersjöområdet och oron hos svenska folket är att tydligt klargöra hur värdlandsavtalet inte får tolkas. Tyvärr är realiteten den att värdlandsavtalet kommer att antas av riksdagen då det har en stor majoritet i försvarsutredningen bakom sig men det är i regeringens hand att i propositionen klargöra hur det inte får tolkas.

Värdlandsavtalet handlar om stationering av Nato på svensk mark under krig, övningar eller kris. Visserligen sägs det att det endast kan ske på inbjudan av Sverige. Men avtalet är ett s.k. MOU mellan ÖB och Natos militärer och har påtagliga brister och otydligheter som ger utrymme för tolkningar.

Det är därför viktigt att klara preciseringar och restriktiga tolkningar av avtalet skrivs in i den proposition som föreläggs riksdagen. Där måste det t.ex. framgå att kärnvapen under inga omständigheter får placeras på svensk mark och att varje ändring av avtalet måste föregås av politiska beslut och inte ske genom beslut av undertecknarna av avtalet dvs. ÖB och Natos militärer. Där måste också framgå att avtalets skrivningar om baseringsområden inte kan avse Nato-baser på svensk mark och att befälsrätten över svensk trupp inte kan överföras till Nato.

Till värdlandsavtalet har förts en formulering från försvarsutredningen ”kunna ge och ta emot militärt stöd från Nato vid kris eller krig i Sverige eller närområ-det”. Den är väldigt nära artikel 5 i själva Nato-avtalet. Formuleringen är visserligen ensidigt svensk och inte bindande men propositionen måste fastslå att detta inte kan ske automatiskt utan är frivilligt och kan ske först efter politis-ka beslut. Detta uttalande får t.ex. inte innebära att Nato automatiskt har rätt att placera trupp på svensk mark vid en ev. kris i Baltikum.

I propositionen bör också markeras att Sverige inte kommer att ge tillstånd för någon utomstående makt att använda landets territorium och resurser för fientliga eller hotfulla handlingar riktade mot andra länder.

Sådana klara preciseringar i propositionen är inte bara nödvändiga utan undanröjer också oron för än starkare närmande till Nato.

Säkerhetspolitik formas brett genom alla de olika instrument utrikespolitiken förfogar över: internationell politik, diplomati, rättvisepolitik, samarbetspolitik, biståndspolitik, handelspolitik, freds- och nedrustningspolitik, kärnvapenned-rustning, fredsbyggande, konfliktlösande, begränsningar av vapenhandel, fyktingpolitik, stärkande av FN m.m. men också av militärt försvar. Dock först när allt annat prövats dvs. i sista hand är det fråga om militära metoder.

Tonvikten inom säkerhetspolitiken måste för svensk del också i fortsättningen ligga på de icke-militära metoderna. Då får inga öppningar ges för Natomed-lemskap varken direkt eller via värdlandsavtalet.

 

Frågorna till våra ivriga Nato-anhängare måste därför envetet ställas:

Varför vill du öka risken för att vi dras in i krig?

Varför vill du avskaffa den handlingsfrihet som alliansfriheten ger oss?

Varför vill du överge en under 200 år framgångsrik fredspolitik?

Vill du verkligen ha kärnvapen i din kommun och bli förstahandsmål vid ett krig?

Ulf Bjerelds svar på tre frågor

Ulf_Bjereld_1920x1080Ulf Bjereld kunde inte komma. Svaren lämnades skriftligt.

1) I Värdlandsavtalet finns det inga undantag för kärnvapen placering på svenskt territorium. Enligt avtalet ges NATO möjlighet att etablera baser i Sverige. Enligt svensk lag är kärnvapen förbjudna på svenskt territorium. Hur ser du på risken för överträdelse av svensk lag och gruppering av kärnvapen på svensk mark?

2) Enligt Värdlandsavtalet är det NATO för befäl i kris/krigsläge. Är detta rimligt och betyder det att vi då avsäger oss all suveränitet?

3) Om Värdlandsavtalet tas av Riksdagen kommer ÖB att ha fria händer att omförhandla avtalet med NATO? Om det är så, hur är detta ur svensk, demokratisk synvinkel?

Svar Fråga 1: Sannolikheten att NATO i ett krisläge skulle föreslå eller kräva att kärnvapen skall placeras på svenskt territorium är visserligen liten, men kan i förväg inte helt uteslutas. Beroende på krisutvecklingen och de politiska stämningarna i Sverige finns det en liten men ändå faktisk risk att frågan aktualiseras. En sådan utveckling skulle skada Sverige och också säkerheten i vår omvärld. Därför är det viktigt att värdlandsavtalet – om det blir verklighet – skrivs om på ett sätt så att det explicit klargörs att kärnvapen under inga omständigheter får placeras på svensk mark

Svar Fråga 2: Värdlandsavtalet är mångtydigt i detta avseende. Därför är det viktigt att explicit slå fast att det inte finns någon automatik i att ge eller ta emot militärt stöd, utan att alla sådana aktiviteter sker på frivillighetens grund och skall föregås av politiska beslut av folkvalda representanter. Likaså måste det slås fast att befälsrätten över svensk trupp inte kan överföras utan att föregås av politiska beslut av folkvalda representanter

 

Svar fråga 3: Nuvarande skrivning öppnar för möjligheten att ÖB tillsammans med Nato:s militära ledning kan komma överens om ändringar i avtalet. Det är inte acceptabelt. Varje ändring av avtalet måste föregås av politiska beslut. Makten över avtalet måste ligga hos de folkvalda representanterna.

Sammanfattningsvis: Sveriges militära alliansfrihet består. Det finns under överskådlig tid inga politiska förutsättningar för att Sverige ska söka medlemskap i Nato. Ett av de viktigaste skälen till att Sverige vill bibehålla den militära alliansfriheten är att den ger oss handlingsfrihet och bedöms minska risken för att vårt land ofrivilligt dras in i militära krigshandlingar. Därför är det viktigt att Sveriges säkerhetspolitiska agerande och slutna överenskommelser utformas på ett sätt så att de inte minskar handlingsfriheten eller ökar risken att Sverige dras in i militära krigshandlingar.

Ur det perspektivet uppvisar det föreslagna Samförståndsavtalet med Nato om värdlandsstöd flera brister och otydligheter som måste åtgärdas om det skall bli verklighet. Klara preciseringar och restriktiva tolkningar av avtalet måste skrivas in i den proposition som skall föreläggas riksdagen.

Ulf Bjereld, Ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Hans Lindqvist (c) svar på tre frågor som ställdes under mötet i Riksdagen

kast /  spdb429c.jpgTre frågor som ställdes till paneldeltagarna under onsdagens möte.

1) I Värdlandsavtalet finns det inga undantag för kärnvapen placering på svenskt territorium. Enligt avtalet ges NATO möjlighet att etablera baser i Sverige. Enligt svensk lag är kärnvapen förbjudna på svenskt territorium. Hur ser du på risken för överträdelse av svensk lag och gruppering av kärnvapen på svensk mark?

2) Enligt Värdlandsavtalet är det NATO för befäl i kris/krigsläge. Är detta rimligt och betyder det att vi då avsäger oss all suveränitet?

3) Om Värdlandsavtalet tas av Riksdagen kommer ÖB att ha fria händer att omförhandla avtalet med NATO? Om det är så, hur är detta ur svensk, demokratisk synvinkel?

Hans Lindqvists  svar.

Svar på fråga 1

Sverige har inte ens försökt utverka krav på att inte få kärnvapen stationerade på svensk mark.
Risken för överträdande av svensk lag om förbud för kärnvapen på svenskt territorium i lag är mot den bakgrunden stor. Att Värdlandsavtalet bygger på frivillighet kan gälla vid övningar och fredssituationer. I kriser och krig utövas det högsta befälet över Natos styrkor, också då de svenska, av den amerikanske Nato-överbefälhavaren. All operativ planering beslutas av denne.
Ryssland och andra länder kommer att se Sverige som en kärnvapenmakt och ett mål för egna kärnvapen.

Svar på fråga 2

Nej, det är inte rimligt att Nato bestämmer när sanktioner ska sättas in på eller från svenskt territorium och att vi i ett kris/krigsläge avsäger oss vår suveränitet.

Svar på fråga 3

Om värdlandsavtalet tas av Riksdagen och innehåller att ÖB har fria händer att omförhandla avtalet står det i strid med regeringsformen, grundlagen och demokratins principer.

Har vi börjat vinna?

Har vår sida börjat vinna?

”Tycker du att Sverige skall gå med i försvarsalliansen NATO?”

Det var frågan i en undersökning av SKOP som nu ligger klar.

Svaret är Nej.

Pendeln har svängt åt andra hållet. Nu finns en knapp majoritet motståndare i opinionen.i

SKOP har telefonintervjuat 1 000 slumpmässigt ungdomar i åldern 16-25 och 1 000 äldre i åldern 18-84.

Bland de yngre säger 34% ”nej”, 30% ”ja” och 36% är osäkra. Bland de äldre väger det jämt 44% ja och nej medan 12% vet ej.

Från en knapp majoritet för medlemskap i den allmänna opinionen har vi gått mot en knapp majoritet motståndare.

Undersökning är beställd av ”tankesmedjan” FriVärld (i praktiken en underavdelning på Timbro). (Ger också en fingervisning om vilka stora resurser som finns på den sidan.) Vänsterpartiet var det parti där partilednings linje ligger närmast de egna medlemmarnas syn, 77 % av de äldre och 72 % av de yngre.

FriVärlds chef Katarina Tracz försöker i en krönika hitta en positiv vinkling på eländet.ii Det finns i alla fall en knapp majoritet medlemskap bland yngre socialdemokrater hävdar hon.

En invändning skulle kunna vara att Tracz är missledande. Bland det finns 33% för bland yngre socialdemokrater, 30% är mot men de flesta, 36 % är osäkra.

Sanningen skulle med andra ord vara att de flesta unga socialdemokrater är osäkra.


iUnga väljare osäkra om medlemskap i Nato” av Mikael Holmström, Dagens Nyheter, 14 november 2015.

iiBland unga socialdemokrater ökar stödet för Natomedlemskap” av Katarina Tracz, Svenska Dagbladet, 14 november 2015.