Maj-Britt Theorins anförande på konferensen ”Sverige på väg in i Nato?” Riksdagen 25/11 2015

Maj_Britt_Theorin_350x350mm1-KopiaVill du ha kärnvapen i din kommun och bli förstahandsmål i ett krig? Den frågan bör ställas till alla ivriga Nato-anhängare i riksdag och kommuner. Kärnvapen är konsekvensen av ett medlemskap i militäralliansen Nato. Natos försvar vilar på kärnvapen och på användning av dem. Denna självklarhet måste ingå i diskussionen om Nato-medlemskap. Ska vi acceptera att garantin för vår säkerhet ytterst blir de amerikanska strategiska kärnvapnen och att vi dras in i ett för oss helt nytt strategiskt sammanhang. Det vore en totalt förändrad svensk säkerhetspolitik vilande på kärnvapen. Ger det oss ökad säkerhet? Nej! Jag återkommer till kärnvapenfrågan.

Men också andra viktiga aspekter måste tas med i Nato-debatten. Sverige ligger där vi ligger och det kan vi inte ändra på. I vårt närområde har spänningarna ökat. Utan tvekan skulle ett svenskt och ev. finskt medlemskap i Nato vid den 120 mil direkta landgränsen till Ryssland öka spänningen och risken för krig.

Sverige måste finna kloka vägar att minska spänningarna. I stället för vapen-skrammel bör Sverige återta samtalen med Ryssland på alla nivåer från stats-ministerutbyte över myndigheter och institutioner till det civila samhället och bygga upp kontakter igen. Det betyder inte acceptans av Rysslands aggressivitet eller brott mot folkrätten.

Svensk och finsk neutralitet mellan Nato och Sovjet ansågs inte bara av Sovjet utan också av USA vara en fördel under det kalla kriget. Det är fortfarande en stor fördel med en buffertzon mellan stormakternas intressen.

Statsministern har deklarerat att Sverige inte skall gå in i Nato. Nato är inte svaret på en bredare säkerhetspolitik säger Margot Wallström. Det är bra men inte tillräckligt. Det är också viktigt att klargöra varför vi inte skall gå in i Nato och inte lämna fältet fritt för Dagens Nyheter och allianspartierna i argumente-ringen för Nato-medlemskap.

Ett viktigt skäl för Sverige att behålla alliansfriheten är att den ger oss hand-lingsfrihet och minskar risken att vi ofrivilligt dras in i krig. 200 år av fred genom en säkerhetspolitik grundad på neutralitet och alliansfrihet, klok utrikespolitik, internationellt samarbete och aktiv freds- och nedrustningspolitik har gynnat Sverige väl inte bara under två världskrig och det kalla kriget. Varför överge en under 200 år framgångsrik politik?

Inget land kan finna säkerhet på ett annat lands bekostnad. Säkerhet måste sökas gemensamt. Detta är lika angeläget idag som tidigare. Men framför allt är det en modern säkerhetspolitik.

Tillbaka till kärnvapnen. Många hävdar att Nato numera ägnar sig åt krishante-ring. Men Natos kärnvapenpolitik kvarstår oförändrad även om man sägs vilja lägga tonvikt på krishantering. De amerikanska strategiska kärnvapnen förblir den yttersta garantin för Natos säkerhet. USA och därmed Nato har därtill en doktrin om första användning av kärnvapen i strid med den svenska inställning-en att kärnvapenmakterna skall förbinda sig att aldrig använda kärnvapen först och aldrig använda kärnvapen mot icke-kärnvapenländer.

Sverige har sen 1960-talet bedrivit en konsekvent anti-kärnvapenpolitik. Grund-synen har varit att kärnvapen inte ger säkerhet. Tvärtom: den som förlitar sig på sådana vapen blir mer utsatt för kärnvapenhot. Särskilt utsatta är stater som till-åter stationering av kärnvapen på sitt territorium. De blir betraktade som legiti-ma mål för kärnvapenangrepp . Den aktiva och framgångsrika anti-kärnvapen-politik som Sverige tidigare förde och som gav oss ett massivt stöd och trovär-dighet under många år i FN är inte möjlig att föra om Sverige blir medlem av Nato.

Därtill kan läggas att den internationella domstolen i Haag 1995 klargjorde att användning av eller hot om användning av kärnvapen inte står i överenskom-melse med internationell lag. En förkrossande majoritet i riksdagen hade samma inställning i sitt svar till domstolen – endast moderaterna var emot. Hur mycket är det beslutet värt vid ett medlemskap i Nato, där hot om kärnvapen eller an-vändning av dem ingår?

Vad får det för konsekvenser för Sveriges alliansfrihet om Sverige knyts fastare till Nato genom t.ex. värdlandsavtalet? Något nej till utplacering av kärnvapen i Sverige finns inte i värdlandsavtalet. Enligt Natos regler deltar alla medlemmar i i Nato i utformandet av alliansens kärnvapenpolitik. Det sker i Nuclear Planning Group, där kärnvapendoktrinens genomförande, uppläggning av övningar och krishantering diskuteras.

Enligt NPT- icke-spridningsavtalet – får kärnvapenmakterna inte överlåta några kärnvapen eller kontroll över dem till någon som helst annan mottagare. USA hävdar att om man har kvar kontrollen över dessa kärnvapen föreligger inget brott mot NPT. Sverige har däremot hävdat att sådan utplacering är oförenlig med NPT.

Kärnvapen har dock utplacerats i andra länder och en del finns kvar där. An-vändning av kärnvapen kan bara beordras av kärnvapenmakterna. Med andra ord : Gärna utplacering av kärnvapen också på svensk mark men beslut om användning av dem har Sverige inte med att göra.

Under en följd av år har Sverige ingått olika avtal med och anpassat sig till Nato bl a 2013 i RPF – Natos snabbinsatsstyrka – där 8 Jasplan med personal skall sättas in efter 30 dygns beredskap. 2014 kortades den tiden till 48 timmar i en ny Readiness Action Plan. 2016 skall riksdagen godkänna värdlandsavtalet. Det sägs beröra juridik och skattesatser men handlar självklart om politik.

Säkerhetspolitik!

Det går inte att blunda för att också i värdlandsavtalet kommer kärnvapen in. Djävulen finns som alltid i detaljerna. Den döljer sig i definitionen 1.2 och 2.1 om Natos militära aktiviteter och i paragraf 3.3 om Natos doktrin i värdlands-avtalet.

MOU (memorandum of understanding) är ett PM eller anteckning om överens-kommelse. HN (host nation) betyder värdland och HNS(host nation support) betyder värdlandsstöd.

1.2 lyder: NATO military activities…- including…. of a strategic level….needed to gain the objectives of any battle or campaign.

På svenska : NATOs militära aktiviteter ….inklusive ….på en strategisk nivå … som behövs för att vinna målet för varje strid eller fälttåg.

2.1 lyder: The purpose of this MOU is to establish policy and procedures – for or in HN – during NATO military activities.

På svenska: Syftet med denna överenskommelse är att etablera politik och tillvägagångssätt – för eller i värdlandet – under Natos militära aktiviteter.

Paragraf 3.3 lyder. This MOU is intended to be in accord with NATO doctrine and policy and provides an umbrella arrangement and structure for HNS.

På svenska: Denna överenskommelse är avsedd att vara i överensstämmelse med Natos doktrin och politik och erbjuder ett paraplyarrangemang och struktur för värdlandsstöd.

Kärnvapen är en integrerad del av NATOs doktrin och strategi och de ingår också i NATOs militära aktiviteter som vi i värdlandsavtalet därmed förbinder oss att delta i.

En väg att minska spänningen i Östersjöområdet och oron hos svenska folket är att tydligt klargöra hur värdlandsavtalet inte får tolkas. Tyvärr är realiteten den att värdlandsavtalet kommer att antas av riksdagen då det har en stor majoritet i försvarsutredningen bakom sig men det är i regeringens hand att i propositionen klargöra hur det inte får tolkas.

Värdlandsavtalet handlar om stationering av Nato på svensk mark under krig, övningar eller kris. Visserligen sägs det att det endast kan ske på inbjudan av Sverige. Men avtalet är ett s.k. MOU mellan ÖB och Natos militärer och har påtagliga brister och otydligheter som ger utrymme för tolkningar.

Det är därför viktigt att klara preciseringar och restriktiga tolkningar av avtalet skrivs in i den proposition som föreläggs riksdagen. Där måste det t.ex. framgå att kärnvapen under inga omständigheter får placeras på svensk mark och att varje ändring av avtalet måste föregås av politiska beslut och inte ske genom beslut av undertecknarna av avtalet dvs. ÖB och Natos militärer. Där måste också framgå att avtalets skrivningar om baseringsområden inte kan avse Nato-baser på svensk mark och att befälsrätten över svensk trupp inte kan överföras till Nato.

Till värdlandsavtalet har förts en formulering från försvarsutredningen ”kunna ge och ta emot militärt stöd från Nato vid kris eller krig i Sverige eller närområ-det”. Den är väldigt nära artikel 5 i själva Nato-avtalet. Formuleringen är visserligen ensidigt svensk och inte bindande men propositionen måste fastslå att detta inte kan ske automatiskt utan är frivilligt och kan ske först efter politis-ka beslut. Detta uttalande får t.ex. inte innebära att Nato automatiskt har rätt att placera trupp på svensk mark vid en ev. kris i Baltikum.

I propositionen bör också markeras att Sverige inte kommer att ge tillstånd för någon utomstående makt att använda landets territorium och resurser för fientliga eller hotfulla handlingar riktade mot andra länder.

Sådana klara preciseringar i propositionen är inte bara nödvändiga utan undanröjer också oron för än starkare närmande till Nato.

Säkerhetspolitik formas brett genom alla de olika instrument utrikespolitiken förfogar över: internationell politik, diplomati, rättvisepolitik, samarbetspolitik, biståndspolitik, handelspolitik, freds- och nedrustningspolitik, kärnvapenned-rustning, fredsbyggande, konfliktlösande, begränsningar av vapenhandel, fyktingpolitik, stärkande av FN m.m. men också av militärt försvar. Dock först när allt annat prövats dvs. i sista hand är det fråga om militära metoder.

Tonvikten inom säkerhetspolitiken måste för svensk del också i fortsättningen ligga på de icke-militära metoderna. Då får inga öppningar ges för Natomed-lemskap varken direkt eller via värdlandsavtalet.

 

Frågorna till våra ivriga Nato-anhängare måste därför envetet ställas:

Varför vill du öka risken för att vi dras in i krig?

Varför vill du avskaffa den handlingsfrihet som alliansfriheten ger oss?

Varför vill du överge en under 200 år framgångsrik fredspolitik?

Vill du verkligen ha kärnvapen i din kommun och bli förstahandsmål vid ett krig?