Hans Blix anförande


Hans Blix anförande på Konferensen ”Sverige på väg in i Nato?” Riksdagen 25/11 2015

Jag tackar för inbjudan att tala vid detta möte och vill gärna förklara varför jag liksom de inbjudande organisationerna är emot förslagen att Sverige ska söka ansluta sig som medlem i NATO.

Jag vill också säga att jag anser att regeringen behöver göra flera förtydliganden beträffande det s.k. värdlandsavtalet, om den ber riksdagen godkänna att Sverige slutligt binder sig till det.

Kanske kunde man likna avtalet vid ett stort värdshus med massor av rum och anordningar för militära gäster från andra länder eller NATO och deras utrustning och vapen. De kan släppas in genom beslut av oss själva för gemensamma övningar, eller vid kriser eller krigstillstånd.

Hittills har vi vid gemensamma övningar behövt tillverka och utlämna särskilda nycklar för rum och anordningar som behövts för gästerna. Det nya med avtalet, som jag läser det, är att man kan besluta att lämna ut en eller ett fåtal färdiga nycklar som kan öppna alla eller många rum. Det förutsätter bara att ett fåtal beslut. Säkert är det en bekvämare och snabbare metod än den som tillämpats.

Det finns dock en risk att gäster under någon dag av åskväder knackar på dörren och säger ’Vi är här nu!’ och väntar på snabba besluten. Det borde klargöras att några utrymmen för kärnvapen inte finns i värdshuset och inte heller i fredstid utrymmen för förvaring eller uppställning av resurser för fientliga eller hotfulla handlingar riktade mot andra länder. Det borde också klargöras att viktiga beslut fattas av regeringen ev. med Riksdagen.

Låt mig nu diskutera ett antal skäl för och emot en svensk anslutning till NATO.

Ett politiskt/moraliskt argument, som ibland hörs går ut på att nu, liksom när NATO tillkom 1949 står de västliga demokatierna inför ett Moskva som har en ambition att med subversion, militär infiltrering eller med öppena militära ingripanden utvidga sitt välde. Det gäller då för hela den västliga världen att — om jag får använda ett gammalt uttryck – ’gå man ur huse’ för att stoppa anstormningen och Sverige får inte svika att stå i ledet.

Med tanke på hur det såg ut i Europa 1949, tycker jag att det var positivt att NATO kom till och att dess medlemmar, inklusive Danmark och Norge, visade sin forna allierade Sovjetunionen att de skulle beslutsamt stoppa varje militärt angrepp på någon av dem.

Liksom de flesta tror jag att det samtidigt var klokt att Sverige, utan att sticka under stol med att vi ideologiskt och politiskt hörde till den västliga världen, valde att stå utanför alliansen. Genom att inte ingå i den undvek vi bl.a. att göra det svenska territoriet till militär del av NATO land, vilket kunde ha lett till ett hårdnande ryskt grepp över Finland.

Vad beträffar nu-läget kan jag inte se att finns skäl att i Sverige ropa ’ryssen kommer’ och förklara att nu är det dags att med hela Europa och USA gå ’man ur huse!’ Vad Ryssland gjort och ännu gör i Ukraina strider mot FN-stadgan och leder oss till att delta i reaktioner som vi varit med i EU att införa och som är kännbara för Ryssland – och även för Eeuropa.

Det finns däremot inte rimliga skäl till en panikslagen tro att ett ganska kyligt kalkylerade Moskva som är fullt medvetet om sin skakiga ekonomi och om att den ryska krigsmakten är långt svagare än den som väst kan mobilisera, skulle drömma om ett nytt storryssland — som under tsartiden eller den kommunistiska epoken.

Det är bakvänt att som ibland sker framställa dem som är emot svensk NATO anslutning som om de var räddhågade och eftergivna inför Ryssland. Det är snarare de som vill nu är ivriga att helt krypa in under NATO-täcket som är räddhågade.

Medan jag alltså har svårt att se ett politiskt/moraliskt argument för en svensk anslutning till NATO, har jag förståele för en annan politisk/moralisk invändning som jag vet för många är avgörande i NATO-fågan: att Sverige inte kan ansluta sig till en allians som ger en central roll till kärnvapen. Maj Britt Theorin kommer strax att utveckla invändingen, men jag vill ändå göra några kommentarer.

Kärnvapnen kommer att ännu länge finnas kvar i öst och väst –en avskräckning mot kärnvapenanfall av motsidan och samtidigt en katastrofal risk. NATO tillskriver fortfarande kärnvapnen en central roll i försvaret av sina medlemmar och alliansen utesluter inte ens första slag med kärnvapen. NATO blocket visade f.ö. föga intresse för några år sen då flera medlemmar, inklusive Norge, föreslog att man skulle flytta bort de ca 200 kärnvapen som nu ligger hos skilda europiska NATO länder och som ansågs ha föga militärt värde.

Sverige har under decennier av internationella nedrustningsförhandlingar envetet och konsekvent arbetat för en minskad roll för kärnvapen och för kärnvapennedrustning. Vi har starkt bidragit till att hålla den diskussionen igång. Som medlem av NATO skulle Sverige bli politiskt tvunget att i internationellla förhandlingar snällt sluta upp kring de linjer som tycks orubbligt utstakas av alliansen kärnvapenstater. Det skulle vara dystert att i denna fråga behöva sitta tysta i bänken.

De huvudargument som förs fram för svensk NATO anslutning är att vi genom fullständig integration med NATO skulle ha ett starkare försvar och vara garanterade bistånd i händelse av ett ryskt anfall på Sverige– kanske i samband med en kritisk utveckling i de baltiska staterna.

Argumentet att endast medlemmar i NATO kan ’räkna med’ att enligt art 5 i NATO-stadgan bistås i händelse av angrepp anförs gärna i den politiska diskussionen. Jag tror detta resonemang var och är relevant för de baltiska medlemmarna, men har högst begränsad om alls någon betydelse för Sverige. . Det förefaller mig mest rimlig att anta att omfattning och inriktning av bistånd till Sverige från alliansen, i det osannolika fallet av ett angrepp mot Sverige, skulle avgöras utifrån en bedömning av den totala strategiska situationen — antingen vi är medlemmar eller ej.

Det centrala argumentet att Sveriges försvarskraft skulle väsentligt ökas genom medlemskap förs ofta fram av militära experter och försvarspolitiker. Det är naturligt för det är deras hedervärda uppgift att ge råd om hur vi kan bäst stå emot militära anfall. Jaf betvivlar inte att vår omedelbara eldkraft och försvarsförmåga skulle öka och kanske skulle kunna verka snabbare, om vi var integrerade i NATO: s försvarssystem.

Jag har heller ingen svårighet med argumentet att varje stat har rätt att själv bestämmer sin utrikes-, försvars- och säkerhetpolitik. Men dels är det inte sjävklart klokt att göra allt som man kan ha rätt att göra, dels gäller tesen också för Rysslands del.

Vi måste vara medvetna om att de anordningar och förberedelser som vi skulle se som ett starkare försvar av Sverige till följd av en NATO-anslutning för ryssarna skulle te sig som en förvärrad hotbild och leda till mer militär uppladdning och spaning. Omvänt skulle sådana ryska militära anordningar och förberedelsser i Kaliningrad och Östra Ryssland bli den hotbild vi har att förhålla oss till. Vi får mer militär spänning .

Kanske någon frågar sig om det är troligt att en svensk anslutning till NATO skulle resa en mörkare hotbild för Ryssland än den som redan inträtt genom att de baltiska staterna är medlemmar av NATO?

Jag tror det. Säkert känner Moskva ett obehag över att de baltiska staterna blivit medlemmar av NATO. Deras skydd och tillhörighet till väst och Europa har otvetydigt bekräftats av President Obama, bl.a. då han vid sitt besök i Litauen konstaterade att Riga är en europeisk huvudstad. Men de baltiska staterna är små och NATO.s närvaro är avsiktligt oprovocerande. Den kan knappast kännas som ett hot för Ryssland.

En svensk NATO- anslutning skulle sannolikt te sig annorlunda. Den skulle idag betyda en signal att vi som alliansmedlemmar ser Ryssland som en ’motståndare.’ Sveriges betydande territorium och långa Östersjökust skulle av denna ’motståndare’ ses som en hemmabas för NATO. Det skulle inte leda till krig, men jag är övertygad att Ryssland skulle uppfatta hotbilden i väster som drastiskt upptrappad. Skulle Finland med sin långa landgräns till Ryssland också ansluta sig till NATO blev utsikten från rysk horisont givetvis ännu värre.

Vi skulle behöva räkna med mer ömsesidig bevakning, ökad misstänksamhet, högre temperatur och risk för fler incidenter. Min slutsats är att de försvarspolitiska vinster som kunde göras genom en svensk NATO anslutning väger betydligt mindre än de säkerhetspolitiska förluster som skulle uppstå.

Vad jag sagt belyser också skillnaderna mellan en säkerhetspolitik som söker fred genom avskräckning och en som söker fred genom avspänning. Den ena utecklas med tyngdpunkt i ett starkt alliansintegrerat försvar, den andra med tyngdpunkten i alliansfrihet och försvar under nationell kontroll. Den ena söker skapa skarpa röda linjer, som ger klarhet men eventuellt också farlig spänning, den andra söker skapa områden och regioner som ger lugn och militär lågspänning — men eventuellt också viss risk för övergrepp. Mellan de två linjerna finns ett inte alldeles enkelt samspel.

Sverige har sedan andra världskrigets slut framgångsrikt sökt fred genom avspänning baserad på alliansfrihet, eget försvar förberett för samverkan med väst i händelse av angrepp, men också baserad på en politik av goda för bindelser och aktivt samarbete med våra grannar i öst.

Efter det kalla krigets slut kring 1990 fick vi en allmän politik av avspänning mellan öst och väst med betydande nedrustning, sänkta försvarskostnader, upplösning av Warszawa pakten och en obetydlig roll för NATO.

Ledande EU stater – främst Tyskland och Frankrike – anstränger sig nu att åstadkomma ett slut på konflikten i Ukraina och en återgång till en öst-västlig avspänning efter att den raserats främst – men inte uteslutande — genom Rysslands handlande i Ukraina. Det är positivt. Sverige borde söka bidra till en sådan utveckling genom en fortsatt politik av avspänning och alliansfrihet. En anslutning till NATO skulle snarare bidra till att skärpa den öst-väst konflikt som ännu inte är bilagd.