Stig Henrikssons tal i Sundbyberg 2 september

DSC_0006Ursvik

Vad var Ursvik?

Det var alltså till Ursvik som den första svenska protestmarschen mot kärnvapen gick. Året var 1961, 23 september sanrt för 55 år sedan. Och ändå finns en minst en deltagare från då med oss idag; Birgitta Sevefjord – fantastiskt!

Nå, målet för marschen var alltså Försvarets forskningsanstalt som forskade på kärnvapen under rubriken ”Skyddsforskning”. Marschen anordnades av den nybildade Kampanjen mot atomvapen (KMA) och kom att bli en milstolpe i den svenska fredsrörelsen.

¤¤¤¤

Försvarsstabens inrikesavdelning, kapten Wallström kontaktade SPV rotel 3 B: (SPV betydde då inte Statens Pensionsverk utan Statspolisens särskilda polisverksamhet som på 80-talet döptes om till SÄPO.)

”Vad man särskilt fäste sig vid var att en stor del av deltagarna utgjordes av skäggiga, smutsiga och ovårdade ynglingar. Även många av de kvinnliga deltagarna gjorde samma intryck om man undantar skäggväxten.”

Flera avdelningar inom säkerhetspolisen m fl bevakade demonstrationen.

Marschen var således välbesökt, inte bara av kärnvapenmotståndare. Jag sitter med i SÄPO:s insynsråd som hade möte i det närbelägna Solna – kvarteret Ingenting lämpligt nog! – och på stående fot inbjöd jag SÄPO-chefen och hans vice att mera officiellt närvara.

Bakgrunden var det svenska kärnvapenprogrammet som startade 1945 och faktiskt pågick ända till avslutning så sent som 1972.

Även om riksdagen så sent som 1968 beslutat avskriva planerna för ett svenskt kärnvapen i och med undertecknandet av icke-spridningsavtalet.

Men redan 1958 beslutade riksdagen att, med bibehållen handlingsfrihet, övergå från forskning om ett svenskt kärnvapen till forskning om att skydda sig mot dessa. Med regeringens godkännande bedrev man dock sk ”utökad skyddsforskning” vilket i klartext betydde fortsatt kärnvapenforskning.

Varför minnas Ursvik idag?

I samband med att Sverige nu har ingått ett samförståndsavtal om värdlandsstöd med Nato har frågan om kärnvapen på svenskt territorium åter aktualiserats. Kärnvapen är en central komponent i Natos militära strategi och man avfärdar inte principen om ”first use”. Trots att vi med avtalet nu ingår ett tätare samarbete med en militärallians som till stor del bygger sin styrka på förmågan att använda kärnvapen så regleras inte detta någonstans i de påskrivna dokumenten.

Från regeringen har man upprepade gånger genom Försvarsminister Peter Hultqvist uttryckt att man förutsätter att gästande stater följer svensk lag och hänvisat till att Sveriges hållning är känd internationellt. Det menar man räcker. Det har också från regeringens håll hävdats att lagen om kärnteknisk verksamhet (1984:3) hindrar införsel av kärnvapen på svenskt territorium. Det stämmer inte. Lagen behandlar enbart civil kärnkraft och är inte aktuell när det gäller kärnvapen. Trots att det alltså saknas en svensk lag mot införsel av kärnvapen på svenskt territorium har regeringen inte bemödat sig om att skaffa några garantier för att Natosamarbetet inte innebär att kärnvapen förvaras i, placeras ut i eller transiteras genom Sverige. Skämmes!

Ibland hänvisas till icke-spridningsavtalet, (Non-Proliferation Treaty, NPT) som en garant för att andra stater inte ska föra in nukleära stridsmedel i Sverige. Innebörden av icke-spridningsavtalet är att endast fem stater – USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Kina – tillåts ha kärnvapen. De får dock inte dela med sig av kärnvapen till några andra och dessutom förväntas de rusta ner, vilket dock endast skett i en mycket begränsad omfattning. Avtalet stadgar också att övriga deltagande stater förbinder sig att avstå från kärnvapen. Som en av cirka 180 icke-kärnvapenstater som förbundit sig till avtalet har Sverige alltså lovat att varken tillverka, förvärva, motta eller använda kärnvapen.

Är det så att denna förpliktelse förbjuder införandet av kärnvapen? Enligt icke-spridningsavtalets artikel II borde rimligen svaret vara ja. Problemet är att Natolandet USA gör en annan tolkning. Från amerikanskt håll menar man att kärnvapen kan placeras på icke-kärnvapenmakters territorium utan att betraktas som överförda så länge kärnvapenmakten fortfarande har full kontroll över dem. USA har på så vis placerat ut kärnvapen i Nederländerna, Tyskland, Belgien, Italien och Turkiet men behållit kontrollen över dem. Anmärkningsvärt är att detta heller inte ansetts strida mot icke-spridningsavtalet av de berörda ländernas regeringar.

Det finns dock länder som i sin lagstiftning tagit otvetydig ställning. Vårt grannland Finland tillhör ett av dem. I sin kärnenergilag från 1987 skriver man i under rubriken ”Kärnladdningar” klart och tydligt i § 4: ”Det är förbjudet att till Finland införa kärnladdningar samt att här framställa, inneha och spränga sådana.” Även Nya Zeeland har, trots amerikanska protester, stiftat en sådan lag på initiativ av den dåvarande Labourregeringen och 1987 antogs ”the New Zealand Nuclear Free Zone, Disarmament, and Arms Control Act.”

Sverige bör på samma sätt införa en klar och otvetydig lagstiftning om ett förbud mot införande och transitering av kärnvapen på svenskt territorium. Att förbudet efterlevs ska följas upp genom tillförlitliga kontrollmekanismer. Detta bör riksdagen besluta.

En kärnvapenfri zon i Europa

”Påståendet att kärnvapen kan behållas för alltid utan att någonsin användas – avsiktligt eller av misstag – är inte trovärdigt”, Canberrakommissionens rapport 1996.

I dag är Latinamerika och Karibien, södra Stilla Havet, Sydostasien, Mongoliet, Centralasien och Afrika kärnvapenfria zoner. De zoner som redan finns omfattar hälften av jordens landområden, utgör 99 procent av allt land på södra halvklotet och 74 procent av allt land utanför kärnvapenmakterna. Omkring 1,9 miljarder människor bor inom zonerna.

EU:s hållning till kärnvapen präglas däremot av inkonsekvens. Idag finns kärnvapen i ett en rad europeiska länder – Storbritannien, Frankrike, Belgien, Tyskland, Italien och Nederländerna. Samtidigt som icke-spridningsavtalet lyfts fram som viktigt problematiseras inte det faktum att två av unionens medlemsländer, Storbritannien och Frankrike, själva har och utvecklar kärnvapen. Detta trots att det i avtalet ingår att kärnvapenstaterna förbundit sig att successivt avveckla alla kärnvapen. Därutöver har USA som tidigare nämnts kärnvapen utplacerade i flera av EU:s länder. De amerikanska kärnvapnen är inte bara utplacerade på dessa länders territorium, de kan också användas av det aktuella landet i händelse av krig. Detta strider tydligt mot icke-spridningsavtalet som innehåller ett förbud mot att överlåta kontroll av kärnvapen från kärnvapenländer till icke-kärnvapenländer.

Samtidigt har kärnvapenmakten Ryssland placerat ut en betydande del av sin kärnvapenarsenal inom Europas gränser. Det skärpta läget i Östersjön ger en ny aktualitet åt frågan, inte minst för de nordiska länderna. Den spända relationen mellan Ryssland och Nato riskerar att bidra till en ökad tilltro till kärnvapnens avskräckande förmåga med upprustning och terrorbalans som följd. Ryssland har vid upprepade tillfällen hotat att placera ut sitt kärnvapensystem Iskander-M i Kaliningrad. Enligt Försvarets Forskningsinstitut FOI är det troligt att Ryssland redan placerat kärnvapen i Kaliningrad. Det skulle i så fall innebära att kärnvapen finns 30 mil från Sveriges territorium.

Det finns inga av människor skapade system som är helt säkra. Vi känner till ett antal incidenter där felaktig information skulle kunnat få förödande konsekvenser och i värsta fall kunnat bli starten på ett kärnvapenkrig. Bristande säkerhetsrutiner, fallerade datasystem, missförstånd och osäkerhet har flera gånger varit nära att utlösa avfyrning av kärnvapen från mer än ett land. Ett felaktigt datorchip och en norsk väderballong är två exempel på föremål som båda varit mycket nära att orsaka kärnvapenanfall.

Planen för hur en avrustning skulle kunna gå till finns redan. Under 90-talet arbetade den så kallade Canberrakommissionen fram en serie förslag för kärnvapenavrustning. Bland annat förespråkade man att kärnvapenstyrkorna ska tas ur omedelbar stridsberedskap och att kärnvapenstridsspetsarna ska monteras av från vapenbärarna. Dessutom menade man att kärnvapenstaterna skulle lova att själva aldrig vara de som använder kärnvapen först. De 13 punkterna man la fram antogs enigt av både kärnvapenmakter och icke-kärnvapenmakter vid icke-spridningsavtalets granskningskonferens år 2000 men det togs ingen tidplan för genomförandet. Regeringen bör därför påbörja ett samarbete för att nästa konferens skall kunna fastlägga en tidplan för att genomföra Canberrakommissionens förslag. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Överenskommelser om kärnvapenfria zoner är ett av de allra mest effektiva verktygen mot kärnvapen och mot kärnvapenspridning. Om länder kan vara förvissade om att andra stater inte håller kärnvapen dämpar det viljan att skaffa egna. En kärnvapenfri zon i Europa är därför ett viktigt medel för att öka vår säkerhet. Sverige har ett förflutet av aktivt arbete för nedrustning i allmänhet och kärnvapenavrustning i synnerhet. Genom vår historia av alliansfrihet har vi en unik röst som bör användas än tydligare för en nedrustning inom unionen. Sverige bör, som enskilt land såväl som medlem i EU och FN, agera för att Europa blir en kärnvapenfri zon. Detta bör riksdagen ställa sig bakom.

Mötesdeltagare!

När man startade Kampanjen mot atomvapen var man få och man var svaga. Ändå lyckades det till slut. Och den kampen fortsätter; Mot värdlandsavtal och för en svensk lag mot kärnvapeninförsel i vårt land. För ett kärnvapenfritt Norden i ett kärnvapenfritt Europa i en kärnvapenfri värld.

Vi ger oss inte. Vi finns ju kvar. Vi börjar om. Vi ger oss inte.

Tack för ordet