Maj Britt Theorins motion till socialdemokraternas partikongress i april 2017

Den här motionen är skriven av Maj Britt Theorin. Den lämnades in till partikongressen i Göteborg 8-12 april 2017 stödd av Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening i Stockholm, Stockholms Allmänna Kvinnoklubb och antagen av Stockholms arbetarkommun.

MOTION F135

STOCKHOLMS ARBETAREKOMMUN

Svensk säkerhetspolitik

Svensk säkerhetspolitik har som syfte att bevara vårt lands fred och självständighet, att trygga stabiliteten i vårt närområde och att bidra till stärkt internationell säkerhet. Sverige skall vara militärt alliansfritt. Den militära alliansfriheten är ett viktigt säkerhetspolitiskt verktyg. Den ger oss handlings-frihet att driva en självständig politik i krislägen och den ger oss starkare möjligheter att vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet. Så står det i partikongressen 2013 beslut om säkerhetspolitiken.

”Sverige skall fortsätta att spela en aktiv roll som medlare, brobyggare och samtalspartner vid internationella konflikter. I kampen mot massförstörelsevapen ska Sverige åter ta en ledande roll i det internationella arbetet för avspänning, nedrustning och icke-spridning.”

Under de åtta borgerliga åren har emellertid Sverige krupit allt närmre Nato i en serie av avtal; nu senast i det s.k. värdlandsavtalet, som undertecknades två veckor före valet 2014 för att Sverige skall kunna ta emot Natos militära stöd vid kriser eller i krig i Sverige eller närområdet, dvs Baltikum. Natobaser skall kunna placeras på svensk mark under Nato-ledd militär verksamhet. I regeringens proposition som riksdagen beslutade om 25 maj 2016 sägs det visserligen att ”den militära alliansfriheten bidrar till stabilitet i närområde och ger oss handlingsfrihet” men litet längre fram ”den svenska solidaritetsförklaringen intar en central position i Sveriges säkerhetspolitik”. Vad gäller? Militär alliansfrihet eller solidaritetsförklaringen? Finland har ingen solidaritetsförklaring utan anser att Finlands försvar gäller Finland och inget annat land.

Den s.k. solidaritetsförklaringen (”Sverige skall kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd vid kris eller krig i Sverige eller i vårt närområde”) är mycket nära artikel 5 i Natotraktatet men är ensidigt svensk och därmed inte bindande. Men solidaritetsförklaringen har enligt moderaterna avskaffat den militära alliansfriheten (AB 11/4 2016). En så allvarlig förändring av säkerhetspolitiken borde rimligtvis föregåtts av seriös och allmän debatt och förts fram till folket i ett val och av partiet i ett förändrat beslut på en partikongress. Solidaritetsförklaringen fördes i tysthet in i försvarspropositionens allmänna del av alliansregeringen 2009 men inte i att-satserna som är det riksdagen beslutar om och är enligt forskare därmed inte antagen av riksdagen.

Värdlandsavtalet är ett ramavtal formulerat av Nato, som undertecknats av ÖB och Natos Europa ÖB. Det skall sedan preciseras i detalj och blir då sekretessbelagt utan demokratisk kontroll. Inga undantag finns för kärnvapen på svensk mark men kärnvapen återfinns i flera av artiklarna i avtalet liksom rätten till Natobaser på svensk mark. (Artiklarna 1.2,2.1 och 3.3 och i 1.20,3.2 och 3.5) Någon lag som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium finns inte. En sådan lag kan enklast införas som ett tillägg till lagen från 1984 om kärnvapenmaterial som Finland gjort. En sådan lag garanterar kärnvapenfrihet för Sverige. En kärnvapenfri zon i Norden har Sverige tidigare arbetat för och borde Sverige återta arbetet för. Liksom arbetet för en tidplan för det 13 punktsprogram för avskaffande av alla kärnvapen som såväl kärnvapenmakterna som ickekärnvapenmakterna gemensamt antog vid NPT konferensen år 2000.

Att använda dialog som vapen har varit Sveriges linje sedan länge, också gentemot Sovjetunionen. När det kalla kriget var som kallast stod valet mellan å ena sidan kapprustning och isolering och å andra en principfast dialog om ned-rustning och mänskliga rättigheter, men också gränsöverskridande samarbete och andra systempåverkande åtgärder inom handel och kultur. Vi argumenterade då att i stället för propagandakrig och utplacering av än fler massförstörelsevapen i Europa borde Moskva och Washington sätta sig ned för att diskutera nedrustning. Den linjen drevs av Willy Brandt med sin ”Ostpolitik”. Huvudfrågan var att undvika en konfrontation mellan kärnvapenstaterna, en ”fredens realpolitik”. Olof Palme stödde Brandt och kompletterade ostpolitiken med doktrinen om ”gemensam säkerhet” i syfte att hejda kapprustningen. ”Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse.”

Men i stället har vi fått uppleva en smygande doktrinförskjutning från ”gemensam säkerhet” till säkerhet med andra (=framförallt Nato) från konkret solidaritet med fattiga och förtryckta till en tvetydig ”solidaritetsförklaring” med europeiska stater. I processen har vi övergivit det vi kunde lära av Willy Brandts framgångsrika och Olof Palmes konstruktiva politik med diplomati och dialog samt systemöppnande samarbete och förtroendeskapande åtgärder vilka bidrog till murens fall, Sovjetunionens upplösning och fred i vår del av världen.

I dag handlar det mer och mer om icke-samtal, sanktioner, fördjupat samröre med en kärnvapenallians och tidvis en säkerhetspolitisk jargong som skapade osäkerhet i vårt närområde om Sveriges avsikter. Den senaste tidens utveckling, 40 år efter Helsingfors-konferensen, och framför allt i Ukraina, visar tydligt att Europa behöver ett säkerhetspolitiskt omtag. Eller som Stefan Löfven uttryckt det: ”Det som Olof Palme en gång pratade om, en gemensam säkerhet. Då krävs en förtroendefull dialog, inte misstro.”<

Den allmänna oro som värdlandsavtalet och solidaritetsförklaringen skapat leder till att partikongressen än en gång måste klargöra den socialdemokratiska freds- och säkerhetspolitiken.

Den socialdemokratiska regeringen har slagit fast att Sverige inte skall ingå i Nato. Det skulle inte gagna våra säkerhetsintressen. Detta måste prägla politiken i stort. En hållbar fred, en gemensam säkerhet, måste byggas framförallt med politiska medel, med internationellt samarbete, förtroendeskapande, bistånd, konfliktlösning, fredsbyggande, fred- och ned-rustning och kärnvapennedrustning.

Vi utgår ifrån att den framgångsrika utrikespolitik som under 200 år hållit Sverige utanför krig också skall gälla i framtiden. Sveriges uppgift skall vara att söka lösa konflikter inte utkämpa dem.

Partikongressen föreslås besluta:

F135:1

att partikongressen bekräftar den militära alliansfriheten som grund för svensk freds och säkerhetspolitik och nej till Nato-medlemskap

F135:2

att partikongressen ställer sig bakom kravet om en lag mot kärnvapen på svenskt territorium att partikongressen uppmanar regeringen att aktivt driva frågan om en kärnvapenfri zon i Norden och en tidplan för avskaffande av kärnvapen

Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening i Stockholm, Stockholms Allmänna Kvinnoklubb

Stockholms Arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.