Läget i NATO-frågan

1.PROBLEMET

Vårt problem är att Sverige manövreras allt närmare NATO och har gjort så sedan 1990-talet. Militära system, standarder, organisation har anpassats till NATO:s, etc. Utvecklingen har närmast accelererats under de senaste åren efter Värdlandsavtalet och nu senast det avtal om fördjupat, militärt samarbete som Peter Hultqvist skrev under i Washington den 8 maj.

Vi motsätter oss i första hand svenskt NATO-medlemskap men det behöver inte nödvändigtvis handla en formell anslutning som görs öppet under smattrande fanfarer. Svenskarna kan mycket väl upptäcka en dag att de gradvis smugits in i alliansen genom hundra småöverenskommelser som blir en de facto anslutning.

De små stegens politik.


2.VILKA DRIVER PÅ FÖR NATO-ANSLUTNING?

Det finns en formidabel front för den nuvarande politiken som består av både politiker, byråkrater, försvarspolitiska skribenter och påtryckargrupper som tankesmedjan Timbro.i

I princip är alla politiska partiers ledningar (utom Vänsterpartiet) med på noterna. Detsamma gäller, diplomaterna och de ”säkerhetspolitiska experterna” från försvarshögskolan och FOI. (Folk och Försvars seminarier om Sveriges framtida försvarspolitik är många gånger närmast Halleluja-möten för NATO-anslutning.)

Man behöver bara delta i några av de seminarierna för känna känna hur luften är tjock av tysta samförstånd. Både ”säkerhetspolitiska experter”och diplomater talar föraktfullt om ”den föråldrade neutralitetspolitiken” som om det vore samma sak som att dyka upp på skolgården i förra årets jacka.

En framtida svensk NATO-anslutning framställs ofta som något oundvikligt.

Det är naturligtvis nonsens. Det är inga naturlagar som får Sverige att gravitera mot NATO. Det är frukten av en rad politiska beslut. Nya politiska beslut skulle kunna driva utvecklingen åt ett annat håll.

2.1)”Experterna” i förarsätet

Ett intryck är att många av försvarspolitikerna verkar ha abdikerat inför de ”de säkerhetspolitiska experterna”.

Under ett möte i Myntmuséet kunde man höra hur alla närvarande försvarspolitiker, inklusive Gustav Fridolin från Miljöpartiet, Centerpartiets representant etc. var närmast slipprigt inställsamma mot ”experterna”och bjuda över dem i hökaktighet.

En expert, berättade om ett besök hos i Pentagon där han enligt egen uppgift formligen gråtit ut inför de amerikanska kollegorna över hur svårt det var att få med svenska opinionen med på NATO-anslutning. De amerikanska kollegorna hade svarat honom att; ”Det spelar ingen roll om ni går med i NATO eller inte. Ni gör allt vi säger åt er. Det är det viktigaste.”

Även om de säkerhetspolitiska experterna långtifrån är någon homogen massa så ingår de i ett kollektiv och det kan vara svårt att bryta linjen. En forskare från Försvarshögskolan som skrivit en debattartikel för fortsatt alliansfrihet fann sig omgående utfryst av nästan alla kollegorna.

Den nuvarande, socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist kan i samma anförande säga att ”Sverige skall inte gå med i NATO” för att i nästa mening tala om nyttan av att utveckla ”våra internationella samarbeten”. I en rapport från Timbro talas om att Hultqvist visserligen inte vill ansluta Sverige till NATO men däremot strävar efter ta Sverige så nära alliansen som det bara går.

2.2)Varför?

En möjligt förklaring till att de ”säkerhetspolitiska experterna” tillåts styra så mycket av svensk säkerhetspolitik skulle kunna vara att frågan normalt inte drar till sig så mycket intresse från vare sig de politiska partiernas ledningar, massmedia eller allmänna opinionen. Partiledningarna prioriterar ”vård, skola och finanspolitik.”

Det är där som valen vinns. Försvars och säkerhetspolitik sköts ofta litet pliktskyldigt.

För vänsterpolitiker finns dessutom få, naturliga ingångar i försvars- och säkerhetspolitiken.

En politiker kan börja sin karriär lokalt med att arbeta med exempelvis vård och omsorg i kommunfullmäktige för att övergå till att arbeta med sjukvårdsfrågor som riksdagsledamot och finna sig i stort sett arbeta med samma sak, om än i mycket större skala.

Det finns nästan inga ”inskolningsjobb” för säkerhetspolitiker.

På den borgerliga sidan är läget ett annat. Där finns flera politiker som varit officerare på aktiv stat eller i reserv. DE glider snabbt och naturligt in i den försvarspolitiska debattklubben, möter bekanta. Kan redan facktermerna.

Lägg därtill att flera av de ledande försvarspolitikerna på den borgerliga sidan sitter kvar på sina poster i åratal (Allan Widman, Hans Wallmark). DE behöver inte hastigt och lustigt läsa in sig på frågan, eller arbeta upp kontakter med massmedia.

3.HUR DRIVS POLITIKEN?

Trots att det finns en formidabel front för den den nuvarande NATO-anpassningen är det en front som föredrar att agera i fördolda.

Under en rad år har det ena beslutet, avtalet eller överenskommelsen efter det andra mellan Sverige och NATO glidit igenom, instoppade tillsammans med rutinbeslut. De har passerat förbi riksdag och massmedia under gäspningar. Det ändrades i viss mån med striden om Värdlandsavtalet 2016. Försvarsminister Peter Hultqvist var klart chockad. Han hördes klaga över att folk inte förstod att detta ju handlade om något tråkigt och trist, något vardagligt, litet text om tullavgifter och tandläkare bara. Ingenting som den allmänna opinionen behövde bry sitt lilla söta huvud med.

Intrycket är att man från etablissemangets sida har taktikanpassat efter stormen kring Värdlandsavtalet. Det nya avtalet från den 8 maj om fördjupat försvarssamarbete med USA presenterades på ett annat sätt. Det förhandlades fram i största hemlighet med finnar och amerikaner för att släppas som ett fullbordat faktum samma dag det skrevs under. Något som gör det svårt för oss att hinna mobilisera. (Jämfört med Värdlandsavtalet som låg i stöpsleven i över ett år vilket gav oss gott om tid att bedriva namninsamling och organisera demonstation.)

Så manövrarna för att krångla Sverige allt närmare NATO fortsätter. Man fortsätter också att undvika offentlig debatt i frågan i Riksdagen eller media. Den största förändringen av svensk försvars- och säkerhetspolitik på 200 år drivs igenom i skymundan.

4.RISKERNA MED DEN NUVARANDE POLITIKEN

En oskattbar fördel för ett medelstort land som Sverige är att vi befunnit oss i ett strategiskt bakvatten genom två världskrig. Vi har legat vid sidan av de stora frontlinjerna. Att ta oss var mer besvär än nytta för krigande stormakter.

Om Sverige går med i NATO kommer Östersjöområdet snarast att utgöra huvudfronten mellan Ryssland och NATO. Vi kommer med andra ord att själva ha placerat oss i skottfältet.

Och i händelse av ett nytt krig i vår del av världen är Sverige närmast garanterat att dras med.

Sven Hirdman har varnat för att säkerhetspolitik till stor del handlar om vilka signaler man ger till omvärlden. Vår neutralitetspolitik under det kalla kriget var väl känd och väl förstådd i omvärlden. Vår nuvarande politik är bluddrig, luddig och otydlig. Beskeden från Sverige kan bara framstå som helt motstridig för utländska observatörer: Vi skall ömsom förbli alliansfria, eller, gå med i NATO, eller, så ska vi inte gå med i NATO eller Vi KANSKE skall gå med i NATO.

Stabsofficerare i Moskva och Sankt Petersburg kommer å sin sida notera att Sverige är alltmer i lag med en mot Ryssland fientlig allians och börjar göra upp planer utifrån premissen att operationer mot Ryssland bland annat kommer att utgå från Sverige. (Att inte ta hänsyn till Sveriges allt mer lystna hånglande med NATO vore närmast tjänstefel av sagda ryska stabsofficerare.)

Trupper dras samman i vår del av världen, spaningsverksamheten ökar, det hålls den ena demonstrativa militärmanövern efter den andra och det kan räcka med att en fänrik råkar trycka på fel knapp för att en farlig kris skall vara ett faktum.

4.1)Krisstämning

Ända sedan debatten flammade upp har både regering och det säkerhetspolitiska etablissemanget snarast försökt elda på en krisstämning. Det säkerhetspolitiska läget är ”alltmer spänt” får vi ständigt höra. Även rätt triviala händelser, (som när Ryssland stationerade två korvetter till Kaliningrad) framställs som något fasansfullt.

Vi har också den sk ”ryska påsken” när det påstås att ryskt flyg övade kärnvapenanfall. Det enda belägget för det är ett uttalande av NATO:s generalsekreterare Stoltenberg som gjordes flera år efter händelserna.

4.2)Hur stor är risken att Sverige angrips?

Ibland skapas intrycket att riskerna för ett ryskt angrepp är helt överhängande. Man hör om familjer som avbrutit sina semestrar på Gotland för att undkomma den väntade invasionen.

Frågan är om riskerna är så stora. Den ryska försvarsutgifterna håller enligt SIPRI på att sjunka. Lägg därtill att Ryssland har stora åtaganden på andra håll. Försvarspolitikern Hans Wallmark (m) förklarade på ett seminarium två saker:

  1. Sverige borde gå med i NATO, förklarade han och…

  2. Det var troligen ingen risk för att Ryssland skulle angripa oss. Landet sträcker sig över nio tidszoner och har gott om andra säkerhetspolitiska problem.ii

Vilket kan föranleda en observatör att fråga sig om NATO-vännerna egentligen tror på vad de själva säger.


4.3)NATO-MEDLEMSKAP SOM FALSK SÄKERHET

I botten på strävandena att få med Sverige i NATO finner man mest av allt ett knippe glada antaganden om att USA utan minsta tvekan kommer att satsa alla sina resurser på att försvara Sverige och Baltikum i händelse av en kris. Allt på grund av pappersavtal (och i framtiden, kanske NATO-medlemskap).

Det är ett riskabelt antagande att tro att vi i alla lägen kommer att ha Amerika bakom ryggen. USA har lassat på sig åtaganden över hela världen, i Asien, i Mellanöstern, Latinamerika, till och med i Afrika. Samtidigt har de militära resurserna i form av soldater, örlogsfartyg och stridsflygplan gradvis minskat ända sedan 1950-talet. Det är med andra ord oklokt att räkna med ett ymnighetshorn av outtömliga resurser på andra sidan Atlanten.

I händelse av en ny, världsomfattande kris (av samma typ som första eller andra världskriget) har vi inga som helst garantier för att för att komma först i kön när förstärkningarna skall fördelas.

En del debattörer är medvetna om saken. Olle Wästberg talade under ett möte med Kungliga Krigsvetenskapliga akademin om att Sverige borde bygga upp en lobbyorganisation i USA för att vara säkra på undsättning.

Om man tänker sig ett nytt världskrig skulle inkludera en konflikt mellan USA och Kina är risken snarast stor att Östersjöområdet hamna rätt långt ner på prioriteringslistan. Om Sverige dessförinnan byggt alla sina säkerhetspolitiska kalkyler på förhoppningen att USA kommer satsa allt till vårt försvar riskerar vårt land att ligga mycket illa till. (Det vore inte första gången i världshistorien som ett litet godtroget land blir blåst av en stormakt.)

Lägg därtill: ett NATO-anslutet Sverige kommer omgående att hamna i ett tvångsläge om en konflikt börjar i vår del av världen. I så fall blir vi indragna. Den svenska regeringen kommer inte att ha någon handlingsfrihet.

Den kommer inte heller att ha någon handlingsfrihet gentemot den amerikanska regeringen. Skulle regeringen i Washington göra något vi finner oklokt eller rentut omoraliskt kan Sverige varken säga eller göra något. Då hotas Sverige av onåd och det militära bistånd våra ”säkerhetspolitiska experter” räknar så hårt med torkar in.

Lägg därtill en sak som vårt säkerhetspolitiska etablissemang inte bryr sig om men som kan bli till en kännbar kvarnsten kring halsen: närmandet till NATO är inte förankrat i den svenska opinionen. Istället för att sjungande inta sin plats på östfronten kan Sverige bli som den trumpne soldaten Švejk, en butter och motvillig tvångsvärvad rekryt som mest av allt vill bort.

Med andra ord: ingen handlingsfrihet, inget stöd i opinionen och inga garantier för att vi verkligen får hjälp om vi skulle behöva det.

Och det tar inte slut med det.

Ett alliansfritt Sverige har ett starkt hot att tillgripa. Om vi angrips är vi automatiskt lösta från alla förpliktelser och kan utveckla vilka allianser vi vill. Ett alliansfritt Sverige som får vara ifred hotar däremot ingen.

4.4)Finns inga alternativa källor till förstärkningar förutom USA?

NATO-vänliga debattörer har ett enkelt svar på problemet som skisserades ovan. Även om hjälpen från USA skulle utebli så kommer vi säkert få hjälp från övriga NATO-länder, även om USA skulle vara uppbundet med andra kriser.

Haken är bara att samma osäkerhet som gäller utsikterna att verkligen få förstärkningar från USA i händelse av kris också gäller övriga NATO-länder och av samma orsak. I händelse av en stor, omfattande kris kan länder som Tyskland, Polen, Frankrike och Storbritannien föredra att satsa sina manskap, örlogsfartyg, stridsflygplan, stridsvagnar och artilleripjäser på att vaka sina egna intressen och territorier. Risken blir ännu större av att olika högerpopulistiska och extremnationalistiska rörelser brer ut sig i land efter land. Ropet på ”America first” har sina motsvarigheter runtom i vår omvärld.

5.ALTERNATIV TILL DEN NUVARANDE POLITIKEN

De gånger vårt land har förlitat sig enbart på militära medel i sin säkerhetspolitik har det inte gott väl. (Under Karl XII 1700-1721 och 1808-1809). Under kalla kriget tillämpade vi en intelligent mix av diplomati och militärt försvar, med tonvikt just på FÖRSVAR, inte diverse konstiga interventioner runtom i världen.

Sverige behöver återuppta det diplomatiska utbytet med Ryssland. Att hålla fingret på den ryska politikens puls borde betraktas som ett sätt bevara Sveriges säkerhet, inte som ynnest vi beviljar eller håller inne som straff för att ryssarna gör saker vi ogillar. (När allt kommer omkring hade Sverige diplomatiska relationer med Moskva och återkommande statsbesök under det kalla kriget, trots att den dåvarande regeringen i Kreml var långt mer brutal än den nuvarande.)

Andra alternativ är att främja turism, studentutbyte och olika ekonomiska kontakter.


6.HUR ARBETA FÖR FÖRÄNDRING?

Fronten för den nuvarande politiken kan verka kompakt men det finns sprickor. Visserligen är nästan alla politiska partier(utom Vänsterpartiet) med på noterna men partiernas gräsrötter är det inte.

Vid Socialdemokraternas förra kongress kom mängder av motioner mot NATO anslutning och för fortsatt alliansfrihet. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet anses ha stora problem med missnöje från sina medlemmar. Vi kan visserligen förlora en del strider men för NATO-anhängarna är det ändå en svår missräkning att de överhuvudtaget tvingas utkämpa dem istället för att driva frågan i skymundan vilket de föredrar.

iSyftar på tankesmedjan Fri Värld som på pappret gäller för att vara en självständig tankesmedja men i praktiken är en underavdelning i Timbro. De har sina kontor i Timbros lokaler och är en del av Timbros löpande verksamhet.

iiSven Hirdman har räknat upp några av de säkerhetspolitiska utmaningarna för Ryssland. De inkluderar terrorism i Kaukasus, konflikten med Ukraina, ytterligare potentiella krishärdar i Centralasien som förväntas bli akuta när de nuvarande, auktoritära härskarna avlider. Något som på allvar oroar många ryssar uppges vara vad Kina kommer att ta sig till i framtiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *