Läget i NATO-frågan

1.PROBLEMET

Vårt problem är att Sverige manövreras allt närmare NATO och har gjort så sedan 1990-talet. Militära system, standarder, organisation har anpassats till NATO:s, etc. Utvecklingen har närmast accelererats under de senaste åren efter Värdlandsavtalet och nu senast det avtal om fördjupat, militärt samarbete som Peter Hultqvist skrev under i Washington den 8 maj.

Vi motsätter oss i första hand svenskt NATO-medlemskap men det behöver inte nödvändigtvis handla en formell anslutning som görs öppet under smattrande fanfarer. Svenskarna kan mycket väl upptäcka en dag att de gradvis smugits in i alliansen genom hundra småöverenskommelser som blir en de facto anslutning.

De små stegens politik.


2.VILKA DRIVER PÅ FÖR NATO-ANSLUTNING?

Det finns en formidabel front för den nuvarande politiken som består av både politiker, byråkrater, försvarspolitiska skribenter och påtryckargrupper som tankesmedjan Timbro.i

I princip är alla politiska partiers ledningar (utom Vänsterpartiet) med på noterna. Detsamma gäller, diplomaterna och de ”säkerhetspolitiska experterna” från försvarshögskolan och FOI. (Folk och Försvars seminarier om Sveriges framtida försvarspolitik är många gånger närmast Halleluja-möten för NATO-anslutning.)

Man behöver bara delta i några av de seminarierna för känna känna hur luften är tjock av tysta samförstånd. Både ”säkerhetspolitiska experter”och diplomater talar föraktfullt om ”den föråldrade neutralitetspolitiken” som om det vore samma sak som att dyka upp på skolgården i förra årets jacka.

En framtida svensk NATO-anslutning framställs ofta som något oundvikligt.

Det är naturligtvis nonsens. Det är inga naturlagar som får Sverige att gravitera mot NATO. Det är frukten av en rad politiska beslut. Nya politiska beslut skulle kunna driva utvecklingen åt ett annat håll.

2.1)”Experterna” i förarsätet

Ett intryck är att många av försvarspolitikerna verkar ha abdikerat inför de ”de säkerhetspolitiska experterna”.

Under ett möte i Myntmuséet kunde man höra hur alla närvarande försvarspolitiker, inklusive Gustav Fridolin från Miljöpartiet, Centerpartiets representant etc. var närmast slipprigt inställsamma mot ”experterna”och bjuda över dem i hökaktighet.

En expert, berättade om ett besök hos i Pentagon där han enligt egen uppgift formligen gråtit ut inför de amerikanska kollegorna över hur svårt det var att få med svenska opinionen med på NATO-anslutning. De amerikanska kollegorna hade svarat honom att; ”Det spelar ingen roll om ni går med i NATO eller inte. Ni gör allt vi säger åt er. Det är det viktigaste.”

Även om de säkerhetspolitiska experterna långtifrån är någon homogen massa så ingår de i ett kollektiv och det kan vara svårt att bryta linjen. En forskare från Försvarshögskolan som skrivit en debattartikel för fortsatt alliansfrihet fann sig omgående utfryst av nästan alla kollegorna.

Den nuvarande, socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist kan i samma anförande säga att ”Sverige skall inte gå med i NATO” för att i nästa mening tala om nyttan av att utveckla ”våra internationella samarbeten”. I en rapport från Timbro talas om att Hultqvist visserligen inte vill ansluta Sverige till NATO men däremot strävar efter ta Sverige så nära alliansen som det bara går.

2.2)Varför?

En möjligt förklaring till att de ”säkerhetspolitiska experterna” tillåts styra så mycket av svensk säkerhetspolitik skulle kunna vara att frågan normalt inte drar till sig så mycket intresse från vare sig de politiska partiernas ledningar, massmedia eller allmänna opinionen. Partiledningarna prioriterar ”vård, skola och finanspolitik.”

Det är där som valen vinns. Försvars och säkerhetspolitik sköts ofta litet pliktskyldigt.

För vänsterpolitiker finns dessutom få, naturliga ingångar i försvars- och säkerhetspolitiken.

En politiker kan börja sin karriär lokalt med att arbeta med exempelvis vård och omsorg i kommunfullmäktige för att övergå till att arbeta med sjukvårdsfrågor som riksdagsledamot och finna sig i stort sett arbeta med samma sak, om än i mycket större skala.

Det finns nästan inga ”inskolningsjobb” för säkerhetspolitiker.

På den borgerliga sidan är läget ett annat. Där finns flera politiker som varit officerare på aktiv stat eller i reserv. DE glider snabbt och naturligt in i den försvarspolitiska debattklubben, möter bekanta. Kan redan facktermerna.

Lägg därtill att flera av de ledande försvarspolitikerna på den borgerliga sidan sitter kvar på sina poster i åratal (Allan Widman, Hans Wallmark). DE behöver inte hastigt och lustigt läsa in sig på frågan, eller arbeta upp kontakter med massmedia.

3.HUR DRIVS POLITIKEN?

Trots att det finns en formidabel front för den den nuvarande NATO-anpassningen är det en front som föredrar att agera i fördolda.

Under en rad år har det ena beslutet, avtalet eller överenskommelsen efter det andra mellan Sverige och NATO glidit igenom, instoppade tillsammans med rutinbeslut. De har passerat förbi riksdag och massmedia under gäspningar. Det ändrades i viss mån med striden om Värdlandsavtalet 2016. Försvarsminister Peter Hultqvist var klart chockad. Han hördes klaga över att folk inte förstod att detta ju handlade om något tråkigt och trist, något vardagligt, litet text om tullavgifter och tandläkare bara. Ingenting som den allmänna opinionen behövde bry sitt lilla söta huvud med.

Intrycket är att man från etablissemangets sida har taktikanpassat efter stormen kring Värdlandsavtalet. Det nya avtalet från den 8 maj om fördjupat försvarssamarbete med USA presenterades på ett annat sätt. Det förhandlades fram i största hemlighet med finnar och amerikaner för att släppas som ett fullbordat faktum samma dag det skrevs under. Något som gör det svårt för oss att hinna mobilisera. (Jämfört med Värdlandsavtalet som låg i stöpsleven i över ett år vilket gav oss gott om tid att bedriva namninsamling och organisera demonstation.)

Så manövrarna för att krångla Sverige allt närmare NATO fortsätter. Man fortsätter också att undvika offentlig debatt i frågan i Riksdagen eller media. Den största förändringen av svensk försvars- och säkerhetspolitik på 200 år drivs igenom i skymundan.

4.RISKERNA MED DEN NUVARANDE POLITIKEN

En oskattbar fördel för ett medelstort land som Sverige är att vi befunnit oss i ett strategiskt bakvatten genom två världskrig. Vi har legat vid sidan av de stora frontlinjerna. Att ta oss var mer besvär än nytta för krigande stormakter.

Om Sverige går med i NATO kommer Östersjöområdet snarast att utgöra huvudfronten mellan Ryssland och NATO. Vi kommer med andra ord att själva ha placerat oss i skottfältet.

Och i händelse av ett nytt krig i vår del av världen är Sverige närmast garanterat att dras med.

Sven Hirdman har varnat för att säkerhetspolitik till stor del handlar om vilka signaler man ger till omvärlden. Vår neutralitetspolitik under det kalla kriget var väl känd och väl förstådd i omvärlden. Vår nuvarande politik är bluddrig, luddig och otydlig. Beskeden från Sverige kan bara framstå som helt motstridig för utländska observatörer: Vi skall ömsom förbli alliansfria, eller, gå med i NATO, eller, så ska vi inte gå med i NATO eller Vi KANSKE skall gå med i NATO.

Stabsofficerare i Moskva och Sankt Petersburg kommer å sin sida notera att Sverige är alltmer i lag med en mot Ryssland fientlig allians och börjar göra upp planer utifrån premissen att operationer mot Ryssland bland annat kommer att utgå från Sverige. (Att inte ta hänsyn till Sveriges allt mer lystna hånglande med NATO vore närmast tjänstefel av sagda ryska stabsofficerare.)

Trupper dras samman i vår del av världen, spaningsverksamheten ökar, det hålls den ena demonstrativa militärmanövern efter den andra och det kan räcka med att en fänrik råkar trycka på fel knapp för att en farlig kris skall vara ett faktum.

4.1)Krisstämning

Ända sedan debatten flammade upp har både regering och det säkerhetspolitiska etablissemanget snarast försökt elda på en krisstämning. Det säkerhetspolitiska läget är ”alltmer spänt” får vi ständigt höra. Även rätt triviala händelser, (som när Ryssland stationerade två korvetter till Kaliningrad) framställs som något fasansfullt.

Vi har också den sk ”ryska påsken” när det påstås att ryskt flyg övade kärnvapenanfall. Det enda belägget för det är ett uttalande av NATO:s generalsekreterare Stoltenberg som gjordes flera år efter händelserna.

4.2)Hur stor är risken att Sverige angrips?

Ibland skapas intrycket att riskerna för ett ryskt angrepp är helt överhängande. Man hör om familjer som avbrutit sina semestrar på Gotland för att undkomma den väntade invasionen.

Frågan är om riskerna är så stora. Den ryska försvarsutgifterna håller enligt SIPRI på att sjunka. Lägg därtill att Ryssland har stora åtaganden på andra håll. Försvarspolitikern Hans Wallmark (m) förklarade på ett seminarium två saker:

  1. Sverige borde gå med i NATO, förklarade han och…

  2. Det var troligen ingen risk för att Ryssland skulle angripa oss. Landet sträcker sig över nio tidszoner och har gott om andra säkerhetspolitiska problem.ii

Vilket kan föranleda en observatör att fråga sig om NATO-vännerna egentligen tror på vad de själva säger.


4.3)NATO-MEDLEMSKAP SOM FALSK SÄKERHET

I botten på strävandena att få med Sverige i NATO finner man mest av allt ett knippe glada antaganden om att USA utan minsta tvekan kommer att satsa alla sina resurser på att försvara Sverige och Baltikum i händelse av en kris. Allt på grund av pappersavtal (och i framtiden, kanske NATO-medlemskap).

Det är ett riskabelt antagande att tro att vi i alla lägen kommer att ha Amerika bakom ryggen. USA har lassat på sig åtaganden över hela världen, i Asien, i Mellanöstern, Latinamerika, till och med i Afrika. Samtidigt har de militära resurserna i form av soldater, örlogsfartyg och stridsflygplan gradvis minskat ända sedan 1950-talet. Det är med andra ord oklokt att räkna med ett ymnighetshorn av outtömliga resurser på andra sidan Atlanten.

I händelse av en ny, världsomfattande kris (av samma typ som första eller andra världskriget) har vi inga som helst garantier för att för att komma först i kön när förstärkningarna skall fördelas.

En del debattörer är medvetna om saken. Olle Wästberg talade under ett möte med Kungliga Krigsvetenskapliga akademin om att Sverige borde bygga upp en lobbyorganisation i USA för att vara säkra på undsättning.

Om man tänker sig ett nytt världskrig skulle inkludera en konflikt mellan USA och Kina är risken snarast stor att Östersjöområdet hamna rätt långt ner på prioriteringslistan. Om Sverige dessförinnan byggt alla sina säkerhetspolitiska kalkyler på förhoppningen att USA kommer satsa allt till vårt försvar riskerar vårt land att ligga mycket illa till. (Det vore inte första gången i världshistorien som ett litet godtroget land blir blåst av en stormakt.)

Lägg därtill: ett NATO-anslutet Sverige kommer omgående att hamna i ett tvångsläge om en konflikt börjar i vår del av världen. I så fall blir vi indragna. Den svenska regeringen kommer inte att ha någon handlingsfrihet.

Den kommer inte heller att ha någon handlingsfrihet gentemot den amerikanska regeringen. Skulle regeringen i Washington göra något vi finner oklokt eller rentut omoraliskt kan Sverige varken säga eller göra något. Då hotas Sverige av onåd och det militära bistånd våra ”säkerhetspolitiska experter” räknar så hårt med torkar in.

Lägg därtill en sak som vårt säkerhetspolitiska etablissemang inte bryr sig om men som kan bli till en kännbar kvarnsten kring halsen: närmandet till NATO är inte förankrat i den svenska opinionen. Istället för att sjungande inta sin plats på östfronten kan Sverige bli som den trumpne soldaten Švejk, en butter och motvillig tvångsvärvad rekryt som mest av allt vill bort.

Med andra ord: ingen handlingsfrihet, inget stöd i opinionen och inga garantier för att vi verkligen får hjälp om vi skulle behöva det.

Och det tar inte slut med det.

Ett alliansfritt Sverige har ett starkt hot att tillgripa. Om vi angrips är vi automatiskt lösta från alla förpliktelser och kan utveckla vilka allianser vi vill. Ett alliansfritt Sverige som får vara ifred hotar däremot ingen.

4.4)Finns inga alternativa källor till förstärkningar förutom USA?

NATO-vänliga debattörer har ett enkelt svar på problemet som skisserades ovan. Även om hjälpen från USA skulle utebli så kommer vi säkert få hjälp från övriga NATO-länder, även om USA skulle vara uppbundet med andra kriser.

Haken är bara att samma osäkerhet som gäller utsikterna att verkligen få förstärkningar från USA i händelse av kris också gäller övriga NATO-länder och av samma orsak. I händelse av en stor, omfattande kris kan länder som Tyskland, Polen, Frankrike och Storbritannien föredra att satsa sina manskap, örlogsfartyg, stridsflygplan, stridsvagnar och artilleripjäser på att vaka sina egna intressen och territorier. Risken blir ännu större av att olika högerpopulistiska och extremnationalistiska rörelser brer ut sig i land efter land. Ropet på ”America first” har sina motsvarigheter runtom i vår omvärld.

5.ALTERNATIV TILL DEN NUVARANDE POLITIKEN

De gånger vårt land har förlitat sig enbart på militära medel i sin säkerhetspolitik har det inte gott väl. (Under Karl XII 1700-1721 och 1808-1809). Under kalla kriget tillämpade vi en intelligent mix av diplomati och militärt försvar, med tonvikt just på FÖRSVAR, inte diverse konstiga interventioner runtom i världen.

Sverige behöver återuppta det diplomatiska utbytet med Ryssland. Att hålla fingret på den ryska politikens puls borde betraktas som ett sätt bevara Sveriges säkerhet, inte som ynnest vi beviljar eller håller inne som straff för att ryssarna gör saker vi ogillar. (När allt kommer omkring hade Sverige diplomatiska relationer med Moskva och återkommande statsbesök under det kalla kriget, trots att den dåvarande regeringen i Kreml var långt mer brutal än den nuvarande.)

Andra alternativ är att främja turism, studentutbyte och olika ekonomiska kontakter.


6.HUR ARBETA FÖR FÖRÄNDRING?

Fronten för den nuvarande politiken kan verka kompakt men det finns sprickor. Visserligen är nästan alla politiska partier(utom Vänsterpartiet) med på noterna men partiernas gräsrötter är det inte.

Vid Socialdemokraternas förra kongress kom mängder av motioner mot NATO anslutning och för fortsatt alliansfrihet. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet anses ha stora problem med missnöje från sina medlemmar. Vi kan visserligen förlora en del strider men för NATO-anhängarna är det ändå en svår missräkning att de överhuvudtaget tvingas utkämpa dem istället för att driva frågan i skymundan vilket de föredrar.

iSyftar på tankesmedjan Fri Värld som på pappret gäller för att vara en självständig tankesmedja men i praktiken är en underavdelning i Timbro. De har sina kontor i Timbros lokaler och är en del av Timbros löpande verksamhet.

iiSven Hirdman har räknat upp några av de säkerhetspolitiska utmaningarna för Ryssland. De inkluderar terrorism i Kaukasus, konflikten med Ukraina, ytterligare potentiella krishärdar i Centralasien som förväntas bli akuta när de nuvarande, auktoritära härskarna avlider. Något som på allvar oroar många ryssar uppges vara vad Kina kommer att ta sig till i framtiden.

Pressmeddelandet från Los Alamos Study Group 2 februari 2018

ALBUQUERQUE, New Mexiko-President Trumps kärnvapenstrategi Nuclear Posture Review som släpptes i dag av Försvarsdepartement fullföljer (mycket mera uttryckligen) ett antal sedan länge i USA införda kärnvapen strategier, förenat med en nytillkommen krigisk retorik vad gäller en ” det hårda nypornas” inriktning.

NPR från 2010, däremot, tonade ned användandet av kärnvapen till det potentiella steget att använda kärnvapen först. Det nuvarande NPR understryker denna möjlighet, i detalj, och efterlyser nya kärnvapen .

Det mest slående med den nya NPR är att den eftertryckligen talar om USA:s militära svaghet utomlands bland annat i förhållande till den ryska taktiska kärnvapenförmågan, vilken per definition inte hotar själva USA utan snarare USA:s allierade militärer samt sina ”vitala intresse” utomlands.

För att på ett mer trovärdigt sätt hindra (avskräcka) ryska attacker mot USA:s konventionella styrkor och intressen, söker det nya NPR nya kärnvapenmöjligheter, däribland nya ”low yield” varianter(kärnvapen med mindre sprängkraft än de nuvarande vapen) som inte är beroende av utländska baser. De ubåtar av Ohio och Virginia- klass som nu finns ska användas som plattform för dessa nya vapen .

Fast det nya NPR inte ändrar mycket i de sedan länge införda strategierna så har den politiska och militära kontexten – vis à vis Ryssland framför allt – ändrats och det på ett drastiskt sätt jämfört med Obamas NPR från 2010.

Till exempel så har Trump administration i sin bredare politiska formulering, fokuserat sin National Defence Strategy med underrubriken Att slipa den amerikanska militärens konkurrensförmåga, mot Ryssland och Kina såsom varande det främsta hoten mot USA, något som innebär en signifikant förskjutning. Detta motsvarar den i den officiella Washington utbredda tron på den ( framför allt ) ryska aggressionen. Faktum är att det är USA:s militära samt politiska gambitar i Eurasien samt i Mellanöstern som inte kunnat uppvisa nämnvärd framgång.

Det primära om inte det enda programsvar på dessa händelser och växlande omständigheter formuleras nu i militära i stället för diplomatiska termer. Det är i första hand denna omvälvande förändring, vars rötter leder tillbaka till Obamas andra ämbetsperiod, som gör att den retoriska tonen samt den konkreta politiken i det nya NPR leder till så stora konsekvenser.

************************************************

NPR förespråkar två större tillägg till arsenalen: kryssningsmissiler med kärnvapenspetsar som avfyras från u-båtar (SLCM) en typ av vapen som skrotades av Obama 2010 samt en ”low-yield” ballistisk missil (SLBM) med en ”low yield” kärnspets för Trident missilerna i bruk idag.

Dessa två nu föreslagna vapen är det synligaste och mest konkreta bevis för den utvidgade roll för kärnvapen i USA:s militära planer samt förhållningssätt, så som det uttrycks i NPR.
Följande paragrafer översätts inte. Man får försöka begripa de tekniska detaljerna efter förmåga. Bläddra förbi denna text för att läsa direktören på LASG, Greg Mellos kommentarerna kring USA:s Nuclear Posture Review.

The low-yield Trident warhead is described as a ”low-cost and near term modification” of an existing warhead. The SLCMs, by contrast, are to be an ”arms control compliant response” to Russia and a ”longer-term” pursuit, beginning with a ”capability study leading to an Analysis of Alternatives (AoA).” The warhead to be used in the new or modified ”modern” missile is not mentioned. Use of the term ”modern,” and the long development path mentioned for the missile, apparently precludes reusing, or rebuilding as-is, the retired Tomahawk Land Attack Missile for this role.

As noted, the proposed SLCM would comply with the Intermediate-range Nuclear Forces (INF) Treaty, which the United States accuses Russia of violating. In a separate development, the FY18 National Defense Authorization Act (NDAA, Section 1243) mandates a research and development program toward an explicitly INF-violating road-mobile ground-launched cruise missile.

The new NPR would continue Obama-era warhead programs, with some changes. Two have been discussed above.

The third change is the cancellation of what was a centerpiece of Obama’s warhead plan, a so-called ”interoperable” warhead (”IW-1”). IW-1 was to replace two different warheads: an existing warhead (the W78) for ground-launched ballistic missiles; and another (the W88) on SLBMs.

The NPR scraps the IW-1. It has been replaced by a much simpler Life Extension Program (LEP) for the W78 warhead, which the NPR says will begin in 2019, one year before the IW-1 was to begin.  The IW-1 had been trenchantly opposed by the Navy as well as others in both the Obama and Trump administrations.

IW-1 was expected to cost $15 billion (B) in then-year dollars, plus any cost associated with accelerating construction of a new factory for the new plutonium warhead cores (”pits”) that IW-1 would require [note 1]. The IW-1 program was to be centered at Lawrence Livermore National Laboratory (LLNL).

LLNL was the primary design laboratory (and is the current custodian) of the 1.2 megaton B83-1 bomb, which this NPR announces will be retained for some time longer than previously planned. Under Obama however, B83-1 retirement was always contingent upon successful deployment of the new B61-12 bomb, which the Department of Energy (DOE) Cost Estimation and Program Evaluation (CEPE) office estimates will be delayed by two years [note 2].

The cost of, and schedule for, the two proposed new warheads is unknown at this time. Partial information may become available with the Administration’s Budget Request, expected February 12.

The NPR calls for completing all the warhead LEPs planned for the 2020s one year earlier than recently planned (as of November 2017). [See FY18 SSMP (Note 1), pp. 8-33 to 8-35]. This proposed acceleration includes the LEP for the B61-12 gravity bomb, the W88 SLBM warhead, and the W80-4 warhead for the proposed Long Range Stand Off (LRSO) cruise missile. The First Production Unit for what is now the W78 LEP is to be advanced one year from that estimated previously for the IW-1 which it replaces.

This schedule acceleration appears to be entirely unrealistic. According to the DOE CEPE, both the B61-12 and W88 LEPs are likely to be delayed from their stated schedule, the former by 2 years and the latter by one year [note 2].

Detta NPR, liksom sina föregångare, ger endast vägledning. Det fastställer inte strategier. De senaste två NPR:s (2001 och 2010) visade sig vara dåliga på att förutspå den politik som sedan tillämpades. Det första var mycket ”höklikt” båda vad gäller retoriken samt i de specifika vapen som förordades. Det andra uppvisade mera ”duvlika” förhoppningar. Av olika anledningar fick vare sig det ena eller det andra förslaget vad gäller en förändring in kärnvapenpolitiken, stöd i kongressen.

Detta NPR i sig själv varken godkänner eller finansierar kärnvapenprogram, bygger infrastruktur eller beordrar militärer. Det är kongressen som godkänner och finansierar program. Även då sådant har skett har det varit många kärnvapenprogram som aldrig med framgång sjösatts. Även inom det militära området kan presidenten endast beordra det som är möjligt och kan möte motstånd från båda generaler samt amiraler vilket skedde med Obamas IW-1 program.

Det utdrag av det nuvarande NPR som läcktes i januari skrämde många kommentatorer. Alla torde förstå, såsom Fred Kaplan, mångårig kärnvapen journalist, har skrivit: ” Trumps officiella kärnvapen politik skiljer sig inte så mycket från sina föregångares. Det är det som gör det så skrämmande”.

Det rysliga med detta dokument är att det återspeglar de uppfattningar hos officerare samt civila djupt in i Pentagon, som i årtionde har funderat över kärnvapen politiken. Med andra ord så fanns premisserna och logiken långt förre Trump. De har varit invävda i den amerikanska krigsmaskinen sedan lång tid tillbaka. Trump gör det hela ännu mera rysligt därför att han är den första presidenten sedan kalla kriget att tala med stolthet om kärnvapenkrig och att ge intryck av att han skulle faktiskt kunna vara först att avfyra ett kärnvapen. /launch the first strike). Och, därför, till den grad det inte var sant för Bush eller Obama ( eller nästan vilken president som helst) verkar det vara så att han kunde lätt övertalas att ta detta dokument som ett seriöst handlingsprogram.

Mycket av larmet kring detta dokument kretsar kring USA:s politik att inte avsäga sig rätten att slå till först ( first strike) med kärnvapen, ett långsiktigt problem enligt vår mening. Obamas NPR diskuterade inte de upprörande detaljerna eller implikationerna av en sådan politik, vilket han inte ändrade på. Trumps NPR diskuterar dem.

Study Group Director Greg Mello:

”Det som saknas mest i detta dokument är civilt ledarskap Trump tillhandhåller inte detta. Till viss del är Demokraterna skyldiga – allierade som de är med underrättelsefalangen samt andra militära-industriella intressen och som insisterar på att USA måste ha ett fientligt förhållande till Ryssland. Det finns inte på de högsta nivåerna någon organiserad opposition till det nya kalla kriget som intensifieras vecka för vecka. Detta dokument återspeglar och är bara en av de många strategierna som förkroppsligar det nya och ytterst farliga kalla krig.

Olyckligtvis utesluter det ”hårda nypornas ” linje som vi ser i detta NPR bättre alternativ när det i farten framåt skapar fienden det behöver för att rättfärdiga höga militära utgifter. Rädsla används för att skapa mera rädsla – och flera ekonomiska anslag. På detta vis, är våra kärnvapensmissiler riktade mot kongressen. De riktas ävenledes mot det amerikanska folket, vars kärnvapenskräck odlades medvetet och användes av beslutsfattarna som sociala kontrollmekanismer i det första kalla kriget.

”De ”low-yield” Trident stridsspetsarna utgör en självförvållad skada vad gäller den så-kallade logiken bakom kärnvapen uppdraget( mission). De upphovsmän bakom detta NPR verkar vara oförmögna att begripa att vilken som helst användning av kärnvapen – var som helst, mot vilket fiende som helst, under vilka förhållande som helst, kommer omedelbart att medföra existentiella hot för båda USA och världen. Kärnvapen får inte användas – punkt. Begreppet ”kärnvapen” är en ”oxymoron”.

En kraftfull nuclear posture review- en som skulle hjälp att ”göra Amerika stor igen! – skulle var en som uteslöt meningslösa kärnvapenhot, minskade USA:s arsenal och krympte de institutioner samt leverantörer som frodas på existentiella hot mot vårt land.

”Traditionellt diskuterar man USA:s kärnvapenavfyringsmöjligheter som en ”triad”. I verklighet finns det för närvarande 4 alternativ – en quadriad – därför att från luften avfyrade kryssningsmissiler samt fritt fallande bomber har helt olika avfyringsmetoder, från militärt synvinkel sett. NPR föreslår fem avfyringsalternativ – en pentad – då kryssningsmissiler avfyrade från u-båtar kommer att läggas till det tidigare mix.

”Kärnvapenkomplexets samt Försvarsdepartementets moderniseringsprogram vänder man inte hur som haver. Inget som är nytt i detta kommer att vara lätt eller billigt, med undantag av justeringen av några Trident stridsspetsar.

”Det blir kongressens uppgift att bromsa det som är värst i hela det här. Vi måste hjälpa dem. När vi nu gör detta är det viktigt att vara medveten om att i grunden är detta NPR i stort sätt samma som Obamas. Men det försämrade sammanhanget – det nya kalla kriget, tillika den relativa tillbakagång av USA:s maktställning – är klart farligare nu. Försöken att förlita oss på en kärnvapen sköld för våra militära förehavande utomlands kan mycket väl leda till ett kärnvapenkrig vilket till sin natur är okontrollerbart, med potentiellt katastrofala spridningsföljder även om försöken får ett ”lyckligt” slut.

”Det finns inga enkla försvar mot stealthy kryssningsmissiler avfyrade från u-båtar eller lastfartyg. Ryssland, Kina och många andra länder har eller snart kommer att ha denna teknologi. Att stimulera en provokativ kryssningsmissilkapplöpning för vilket det inte finns något försvär är en lika djupt korkad politik för Trump som det var för Obama Asymmetriska svar till de nya hoten vi eftersträva att påtvinga andra kommer att hittas, svar vi kanske kommer att gilla än sämre än kryssningsmissiler.

” I motsats till det som påstås här, leder kärnvapen inte till fred. Tanken som förs i detta NPR är att kärnvapen kan hjälpa till att göra planeten ”säker” för USA och dess krig med ombud, medan vi alla förblir utsatta för det allmänna hotet om förintelse. Deras påverkan på vår kultur och karaktär samt på hela det sociala kontraktet, har varit djupt skadligt. Som Simon Weil uttryckte det i sin berömde essai om Iliaden .’ Således är det de till vilket ödet skänker makt, som förgås för att allt för mycket förlitade sig på det’”.

Tilläggskommentarer

”Vid början av Obamas andra ämbetsperiod började de neokonservativa att bli allt mäktigare. Deras målsättning var och även nu är att besegra – att knäcka – Ryssland för att summera Henry Kissinger samt att begränsa Kina och härmed regera över världen. Det är innehållet i detta dokument och det är därför det är så ödesmättat och skrämmande. Att säga: ”Se alla de skräckinjagande saker som Trump får ur sig” är att missa den djupare poängen att en framgångsrik konflikt med Ryssland har varit hela drivkraften bakom USAs politik sedan flera år. Det här är bara ytterligare ett uttryck för detta nu på kärnvapens arena. Blir du rädd? Det borde du vara. Givet att ”segern” över de euroasiatiska makterna måste bli vårt, och det är så man ser det – så är en mäktig, användbar och gigantisk arsenal av kärnvapen båda underförstått och nödvändigt. Det finns en samstämmighet över de politiska gränserna i Washington i dag liksom det fanns under Obama, att Ryssland kommer så småningom att ge sig om trycket är tillräckligt hårt. En ” liggande Ryssland”, såsom fallet var under Yeltsin, uppfattas i Washington som världens naturliga ordning. Att knäcka Ryssland är i sin tur inkörsporten för att begränsa den uppåtstigande Kina.
”De neokonservativa som först skrev denna rapport ( innan generalerna och budjet hökarna rensade ut det värsta bitarna) har delvis rätt. Liberalernas saga om USA:s plats i världen håller på att göra slut på syret. Vi kan inte härska över världen med ”mjuk makt”. Hur mycket vi än klagar så har andra stater också mjukmakt. Kejsarens nakenhet blir uppenbar för allt flera länder i världen. Vad ska vi då göra? Med Trumps politik säger de neokonservativa samt generalerna: ”Vi måste skrämma ännu mer, inklusive med stödd av kärnvapen och vara redo att slåss”. Detta funkar inte . Vi kan inte regera världen varse sig med mjuk eller hård makt. Det går helt enkelt inte att härska över världen. Ensidiga steg mot fred och solidaritet från USAs sida måste tas nu för att undvika de fruktansvärda konsekvenserna av vår hittillsvarande politik, den politik som sträckt sig över fler president perioder. Vi måste sätta imperiet åt sidan – släppa det – och undvika det sammanbrott som väntar de flesta imperier till slut.

” Detta NPR är på många sätt de neokonservativas samt de militäras hjärterop. Vad hände med det amerikanska århundrade? Kommer det att ta slut? Säkert måste det vara att kärnvapen kan ånyo vara vårt vinnande vapen. Utgör de inte maktens stora sköld (aegis) som kan skydda våra utsända trupper när de nu slås världen över för våra ”vitala intressen? Med andra ord handlar detta NPR specifikt om svaghet. Om tillbakagång och om hur kärnvapen vore ett hjälpmedel för att förhindra det. Märkligt nog finns det ingenframstegs vision mot något positivt . I detta dokument gäller det enbart krig, alltid krig. Det finns ingen diplomati. Ingen gemensam säkerhet. Ingen mänsklig solidaritet. Ingen omsorg om miljön, ingen minskning av klimat förändringarna. Det är en paranoid neokonservativ essä om hård makt, överskrivit och redigerat av generalerna.

Ämne:

[Los Alamos Study Group] Press release: Nuclear Posture Review Calls for Continuing Weapons Modernization — Minus ”Interoperable” Warhead, Plus New Nuclear Attack Options

Datum:

Fri, 2 Feb 2018 17:23:10 -0700

Från:

Greg Mello <gmello@lasg.org>
lasg@lists.riseup.net, Greg Mello <gmello@lasg.org>
lasg_press-friends@lists.riseup.net, lasg_press-national@lists.riseup.net, LASG main listserve <lasg@lists.riseup.net>
twm@lasg.org

Since 1989, the Los Alamos Study Group community—our staff and board, volunteers, interns, and supporters—has consistently provided leadership on nuclear disarmament and related issues in New Mexico. Not infrequently, we also have provided leadership nationally as well. Our work includes research and scholarship (central to all we do), education of decisionmakers, providing an information clearinghouse for journalists, organizing, litigating, and advertising. We place particular emphasis on the education and training of young activists and scholars.

Our careful, reasoned approach has gained us many friends, and built bridges even with people in the nuclear labs and plants. Since September 11, 2001, our work has increasingly placed nuclear weapons in the context of aggression abroad and the militarization of our society at home.

Är det omöjligt att göra Sverige till NATO-medlem?

Moderata ungdomsförbundet fått mothugg efter sitt inhopp i den säkerhetspolitiska debatten. Ett av dem kom från borgerlighetens ledande försvarspolitiker.

Men vi börjar från början. I en debattartikel krävde ordföranden i moderata ungdomsförbundet två saker, dels att Sverige går med i NATO så snart som möjligt och att vi omgående upplåter en militärbas åt NATO i Blekinge.i

Det var verkligen rediga tag. Inte nog med att Sverige skall anslutas, vi skall helst ha en stor NATO-bas, rentav innan vi går med.

Inte ens Allan Widman, liberalernas höggradigt NATO-vänlige ordförande för försvarsutskottet tyckte att det var en bra idé. Ett stort problem för NATO-vännerna är att det ytterst osannolikt att Sverige får en majoritetsregering efter valet.

Även om de borgerliga vill bilda en egen minoritetsregering efter valet finns det ingen majoritet för Nato-medlemskap i riksdagen. Ska ett sådant beslut fattas måste de ske ett blocköverskridande beslut. ii

Lägg gärna på minnet: skall Sverige bli NATO-medlem så måste båda blocken vara överens, både borgerliga och socialdemokrater.

Men chanserna att borgarna får med socialdemokraterna i NATO-båten är närmast sjunkande. Senast har nu SSU förklarat att de föredrar fortsatt alliansfrihet.iii

iVi vill se en NATO-bas i Blekinge” Benjamin Dousa, förbundsordförande moderata ungdomsförbundet och Elin Peterson. VLT.

iiAlliansfriheten ligger fast” av Hans Bülow, Sydöstran.

iiiSSU:Bättre för Sverige att stå utanför NATO” av Philip Botström, förbundsordförande SSU och Djeila Ahundzada distriktsordförande SSU Västmanland, VLT, 25 januari 2018.

SSU sätter ner foten

Socialdemokraterna har länge haft en rätt luddig politik i NATO-frågan.

Å ena sidan upprepar man ofta: ”Sverige ska inte bli medlem av NATO”.

Det låter förtroendeingivande. Man märker ofta inte hur den satsen omgående åtföljs en inflikad brasklapp om vikten av fortsatta ”internationella samarbeten” i försvarsområdet.

”Internationella samarbeten”. Det låter vackert men i det här sammanhanget betyder det NATO-integration för hela slanten.

Från SSU kommer i alla fall ett tydligare besked:

En anslutning till försvarssamarbetet skulle radera den svenska alliansfriheten och tvinga in oss under ett globalt kärnvapenparaply. Ett Nato-medlemskap skulle innebära att Sverige förlorar sin självständiga roll i utrikes- och säkerhetspolitiken och att ledare som Trump och Erdogan skulle få diktera villkoren för svensk säkerhetspolitik. Det vore dessutom oansvarigt att helt lägga om säkerhetspolitiken i en tid där omvärlden är mer osäker än på länge.

Genmäle från Sven Hirdman

Sveriges förre Moskvaambassadör Sven Hirdman har nu publicerat ett genmäle i Dagens Industri.

Det är egentligen ett led i en större debatt som började den 12 december med ett upprop: ”Ta steget in i NATO”.

Det var undertecknat av 27 debattörer, flera fd militärer, fd ambassadörer och ett par Timbro-medarbetare och uppmanade Sverige… att ta steget in i NATO.

Och nu kommer alltså svaret. Sven Hirdman räknar upp sex punkter där NATO medlemskap snarast kommer att kvadda Sveriges säkerhetspolitik.

  • Först och främst är NATO-vännernas grundpremiss fel. De antar att Ryssland har ett egenintresse av att starta krig i ett spänt läge.

    ”Ryssland har, i motsats till tänkandet i Japan och i Tyskland på 1930-talet, tillräckliga landområden och resurser för att inte behöva eller vilja sträva efter andras territorier. Landet har också nog av erfarenheter av krig på rysk mark”

  • Ryssland har heller inget behov av att starta något preventivkrig. Landet har redan tillräckligt starkt försvar för att kunna fortsätta ligga på defensiven.
  • Det sägs att Sverige är skyldigt att hjälpa till att försvara Baltikum. Det är fel. Några sådana skyldigheter finns inte.
  • Sveriges utsikter att få stöd utifrån om landet angrips beror på om omvärlden anser det ligga i sitt intresse, inte i det ena eller andra undertecknade pappersfördraget.
  • Går Sverige med i NATO så kommer Ryssland att uppfatta det som ett framflyttande av NATO:s positioner. Det riskerar att öka spänningarna.
    Ökade spänningar är inte till Sveriges fördel.
  • Lägg därtill: Sveriges gradvis allt större inordning i NATO-systemet bidrar till att vårt land skickar osäkra och förvirrade signaler till omvärlden som har svårt att förstå var Sverige egentligen står.

Annie Lööf (c) skriver inte på kärnvapenkonventionen

Ett vanligt argument för svensk NATO-anslutning är att det inte skulle påverka vår utrikespolitik. Sverige kommer att kunna fortsätta ha en självständig utrikespolitik.

Sen dök frågan om FN:s kärnvapenkonvention upp.

Sverige har deltagit i arbetet att ta fram en FN-konvention för kärnvapenförbud. I somras kom besked från USA:s försvarsminister: Sverige kan inte driva en självständig utrikespolitik genom att skriva under FN-konventionen.i

Inga NATO-länder tänker skriva på.

Nu hakar Centerpartiets Annie Lööf på USA:s försvarsministers brev.

Sveriges försvarssamarbeten med exempelvis USA, Frankrike och Storbritannien kan inte heller fortsätta att utvecklas som tänkt om Sverige skriver under avtalet. ii

Kort sagt: ingen FN-konvention om centern får råda.

På den punkten har Annie Lööf inte sina egna partimedlemmar med sig. Enligt SOM institutets opinionsundersökningar ökar tvärtom motståndet mot NATO bland Centerns medlemmar.iii

iUSA:s försvarsminister varnar Sverige för kärnvapenstopp” av Junas Gummesson, Svenska Dagbladet, 30 augusti 2017.

iiAnnie Lööf: Vi skriver inte under avtal som hotar Sveriges säkerhet” pressmeddelande från Centerpartiet 31 augusti 2017

iiiTillbaka till framtiden? Svenskarnas syn på försvaret, värnplikten och Nato” av Joakim Berndtsson, Ulf Bjereld och Karl Ydén, SOM institutet, 2017-06-16.

 

ÖB:s lapsus

När kritiken mot AURORA 17 växte lovade försvaret dyrt och heligt att detta inte var någon ”NATO-övning”.

Det var bara så att Sveriges försvar var så nedbantat att man MÅSTE hämta in utländska trupper för att agera B-styrka (fienden).

Att de flesta av dessa kom från NATO, ja det var liksom bara en slump.

I den här intervjun från Gotland råkar något annat slinka ur ÖB. Han är nöjd med ”inställning och attityd hos vår personal och de som övar med oss.”

I klartext: det handlar om att öva samordning med NATO-trupper, trots allt.

Mer från Finland

Alliansfrihet.se berättar att det i Finland har kommit ut en antologi om landets säkerhetspolitik med titeln Vakaus Vaakalaudalla. Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta (Stabiliteten i vågskålen. Tankar om vår säkerhetspolitiks riktning), med Timo Hakkarainen som redaktör.1 Kanske något liknande ”Bevara alliansfriheten” i Sverige från 2014.

Liksom i Sverige är författarna till stor del officerare och högre tjänstemän.

De återger en uppsats av överste Pekka Visuri. Tonen är lugn och saklig. Ja, Ryssland har rustat upp men Ryssland sträcker sig å andra sidan över ett gigantiskt område över två världsdelar. Lägg därtill att upprustningen skedde från en mycket låg nivå.

1Rysslands rustningar och Finland” på sajten alliansfrihet.se 16 oktober 2017

Fälldins försvar för alliansfriheten

Vännerna på bloggen alliansfrihet.se har hittat en pärla; Det tal som Thorbjörn Fälldin höll för Folk & Försvar den 6 februari 1978. i

Fälldin var alltså Centerpartiets partiledare mellan 1971 till 1985. Han var känd för sin sävliga framtoning. Han blev Sveriges första borgerliga partiledare sedan trettiotalet.

Det skämtades om Fälldin under hans aktiva tid.

Ett vanligt tema var att Centerledaren var ”bonnig” och litet dum. De som mötte honom i förhandlingar bakom lyckta dörrar i kansli och riksdagen uppfattade honom tvärtom som den smartaste mannen i rummet. En ledare som kunde punktera ett uppblåst resonemang någon hållit med en enda fråga.

Han hade ett och annat att säga om Sveriges säkerhetspolitik. Kontrasten mot dagens Centerparti är stor. Sverige befann sig…

…i skärningspunkten mellan strategiska intressen av stor vikt för båda stormakterna. Den ena av dessa är vår granne med politiskt, ekonomiskt och militärt betydelsefulla områden i vår omedelbara närhet.

I Sveriges läge är det naturligt att undvika:

för det första, undvika att komma under den ena supermaktens inflytande och, för det andra, undvika att bli en utpost åt den andra supermakten. I den situationen är den alliansfria politiken alltjämt – och jag är övertygad om också för överskådlig framtid – den bästa lösningen på vårt säkerhetsproblem.


iStatsminister Thorbjörn Fälldin vid Folk och Försvars konferens i Storlien, Rolf Andersson” bloggen alliansfrihet.se av Rolf Andersson, 10 oktober 2017.

Föredömlig debatt i Finland?

Många av de som arbetat med Säkerhetspolitiska frågor i här Sverige har avundats sina finska kollegor och deras sansade säkerhetspolitiska debatt. Bland dem riksdagsmannen Stig Henriksson (V).

Den svenska debatten har för länge sedan urartat till skrikande i falsett om allehanda -hypotetiska- hot från Ryssland och om att kritikerna av svensk NATO-anslutning skulle vara ryska spioner. I Finland fördrar man att samtala förnuftigt.

Så uppfattades det. På det sättet fungerade det utan tvivel den mesta tiden.

Svenska Folkpartiet har förklarat sig vara för finskt NATO-medlemskap. Nu förklarar riksdagsledamoten Stefan Wallin (Svenska Folkpartiet) att en folkomröstning om NATO-medlemskap nog vore en riskabel sak (svaret kan bli nej).

Och som motiv uppger Stefan Wallin en ström av vad som mest liknar konspirationsteorier:

Därför framstår i dag exempelvis en folkomröstning om ett Natomedlemskap som en riskabel operation, som skulle bli en läcker måltavla för dem som anser sig ha motiv till och kapacitet för hybridmanipulation. En folkomröstning om NATO vore som att duka upp en delikatessbricka i björnens ide. i

Det kan vara värt att överväga vad Wallin säger. Finland upplevt två förödande krig mot Ryssland/Sovjetunionen. Trots  det förutsätts alltså finnarna inte kunna tänka själva om de utsätts för en tids ”hybridmanipulationer” (vad det nu är för något) utan vandra i ryssens ledband som en skara zombier.


iWallin: Folkomröstning om Nato vore riskabel operation” Vasabladet, (osignerad) 14 oktober 2017.