Sverige och kärnvapenförbudet

Sveriges regering har lovat att arbeta för ett världsomfattande kärnvapenförbud i FN tillsammans med en stor majoritet av medlemslände men har inga riktiga, egna idéer om hur och undviker att ta konkreta steg i sitt eget land. Det framgick av interpellationsdebatten mellan utrikesminister Margot Wallström och Stig Henriksson (v).

Sverige valde att den 27 oktober 2016 att rösta för FN resolution L. 41 som uppmanade medlemsländerna att arbeta för kärnvapenförbud. Den hade antagits med 123 röster för. 38 mot och 16 nedlagda röster. Mot förväntningarna röstade Sverige för. Moderata och liberala företrädare protesterade. Moderate riksdagsmannen Hans Wallmark klagade över att detta riskerade Sveriges chanser att bli NATO-medlem.

Trots allt detta valde alltså utrikesminister Margot Wallström under hösten 2016 att rösta ja till att arbeta för kärnvapenförbud.

Hur är läget idag då?

Stig Henriksson hävdade att kärnvapenförbud egentligen inte är speciellt radikalt. Två av tre typer av massförstörelsevapen är redan förbjudna. Resolution L. 41 skulle helt enkelt stoppa den sista och dödligaste typen som finns.

Men på flera punkter valde utrikesministern att glida undan vid utfrågningen. Det ”räckte” med att Sverige arbetade för kärnvapenförbud ansåg hon. Vi behöver inte införa något förbud mot kärnvapen på vårt eget territorium. Dessutom har Sveriges nedrustningsambassadör Ewa Waldner hörts förklara att Sverige måste kunna utträda ett avtal om kärnvapenförbud.

Stig Henriksson undrade varför Sveriges nedrustningsambassadör kan tänka sig att hoppa av det avtal hon själv är med om att förhandla fram. Vill regeringen hålla dörren öppen mot NATO?

Stig Henriksson återkom hela tiden till frågan som egentligen inte fick något svar. Varför kan Sverige inte ta några steg på egen hand, parallellt med att vi förhandlar om kärnvapenförbud? Stig nämnde tre möjligheter.

  1. Möjligheten att Sverige skulle kunna förbjuda ”finansiering, assistering eller uppmuntran” för utvecklingen av kärnvapen.
  2. Varför inte införa ett förbud mot kärnvapen i Sverige? Finland har ett sådant förbud. Nya Zeeland likaså.
  3. Starta en kampanj i vårt eget land för att informera om de här frågorna.

Utrikesminister Wallström noterade att hundra nationer i världen omfattas av kärnvapenfria zoner men att det ”inte är aktuellt” för Sveriges vidkommande. Att arbeta för ett kärnvapenförbud räcker. ”Inga ytterligare krav kan ställas på Sverige,” anser hon.

Desinformation om desinformation

Protesterna mot AURORA 17-övningen har tydligen nått försvarsminister Hultqvists öron. Nu klagar han i DN över rysk desinformation mot AURORA.

”…jag ser redan hur desinformationen omkring vår övning har börjat. Man säger att det är en NATO-övning. Men det är ingen NATO-övning. Vi har bjudit in de som deltar.”

??!??

Typiskt nog presenterar Hultqvist inga bevis för att ryska regeringen skulle ligga bakom. DN nämner att Kvinnor För Fred skulle vara motståndare.

Betyder det att Kvinnor För Fred är ryska företrädare enligt försvarsministerns Dagens Nyheters åsikt?

Här kommer vi säkert att få se desinformationsaktiviteter och påverkansoperationer av olika slag där olika typer av aktörer kommer att dyka upp på arenan.

Allt enligt Hultqvist.

Man skulle kunna invända att svenskarna är i sin fulla, demokratiska rätt att diskutera säkerhetspolitiken och kanske också ha invändningar mot den.

Han undviker att nämna den stora invändningen: att AURORA 17 är generalrepetitionen för Värdlandsavtalet.

Dagens Nyheter

Maj Britt Theorins motion till socialdemokraternas partikongress i april 2017

Den här motionen är skriven av Maj Britt Theorin. Den lämnades in till partikongressen i Göteborg 8-12 april 2017 stödd av Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening i Stockholm, Stockholms Allmänna Kvinnoklubb och antagen av Stockholms arbetarkommun.

MOTION F135

STOCKHOLMS ARBETAREKOMMUN

Svensk säkerhetspolitik

Svensk säkerhetspolitik har som syfte att bevara vårt lands fred och självständighet, att trygga stabiliteten i vårt närområde och att bidra till stärkt internationell säkerhet. Sverige skall vara militärt alliansfritt. Den militära alliansfriheten är ett viktigt säkerhetspolitiskt verktyg. Den ger oss handlings-frihet att driva en självständig politik i krislägen och den ger oss starkare möjligheter att vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet. Så står det i partikongressen 2013 beslut om säkerhetspolitiken.

”Sverige skall fortsätta att spela en aktiv roll som medlare, brobyggare och samtalspartner vid internationella konflikter. I kampen mot massförstörelsevapen ska Sverige åter ta en ledande roll i det internationella arbetet för avspänning, nedrustning och icke-spridning.”

Under de åtta borgerliga åren har emellertid Sverige krupit allt närmre Nato i en serie av avtal; nu senast i det s.k. värdlandsavtalet, som undertecknades två veckor före valet 2014 för att Sverige skall kunna ta emot Natos militära stöd vid kriser eller i krig i Sverige eller närområdet, dvs Baltikum. Natobaser skall kunna placeras på svensk mark under Nato-ledd militär verksamhet. I regeringens proposition som riksdagen beslutade om 25 maj 2016 sägs det visserligen att ”den militära alliansfriheten bidrar till stabilitet i närområde och ger oss handlingsfrihet” men litet längre fram ”den svenska solidaritetsförklaringen intar en central position i Sveriges säkerhetspolitik”. Vad gäller? Militär alliansfrihet eller solidaritetsförklaringen? Finland har ingen solidaritetsförklaring utan anser att Finlands försvar gäller Finland och inget annat land.

Den s.k. solidaritetsförklaringen (”Sverige skall kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd vid kris eller krig i Sverige eller i vårt närområde”) är mycket nära artikel 5 i Natotraktatet men är ensidigt svensk och därmed inte bindande. Men solidaritetsförklaringen har enligt moderaterna avskaffat den militära alliansfriheten (AB 11/4 2016). En så allvarlig förändring av säkerhetspolitiken borde rimligtvis föregåtts av seriös och allmän debatt och förts fram till folket i ett val och av partiet i ett förändrat beslut på en partikongress. Solidaritetsförklaringen fördes i tysthet in i försvarspropositionens allmänna del av alliansregeringen 2009 men inte i att-satserna som är det riksdagen beslutar om och är enligt forskare därmed inte antagen av riksdagen.

Värdlandsavtalet är ett ramavtal formulerat av Nato, som undertecknats av ÖB och Natos Europa ÖB. Det skall sedan preciseras i detalj och blir då sekretessbelagt utan demokratisk kontroll. Inga undantag finns för kärnvapen på svensk mark men kärnvapen återfinns i flera av artiklarna i avtalet liksom rätten till Natobaser på svensk mark. (Artiklarna 1.2,2.1 och 3.3 och i 1.20,3.2 och 3.5) Någon lag som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium finns inte. En sådan lag kan enklast införas som ett tillägg till lagen från 1984 om kärnvapenmaterial som Finland gjort. En sådan lag garanterar kärnvapenfrihet för Sverige. En kärnvapenfri zon i Norden har Sverige tidigare arbetat för och borde Sverige återta arbetet för. Liksom arbetet för en tidplan för det 13 punktsprogram för avskaffande av alla kärnvapen som såväl kärnvapenmakterna som ickekärnvapenmakterna gemensamt antog vid NPT konferensen år 2000.

Att använda dialog som vapen har varit Sveriges linje sedan länge, också gentemot Sovjetunionen. När det kalla kriget var som kallast stod valet mellan å ena sidan kapprustning och isolering och å andra en principfast dialog om ned-rustning och mänskliga rättigheter, men också gränsöverskridande samarbete och andra systempåverkande åtgärder inom handel och kultur. Vi argumenterade då att i stället för propagandakrig och utplacering av än fler massförstörelsevapen i Europa borde Moskva och Washington sätta sig ned för att diskutera nedrustning. Den linjen drevs av Willy Brandt med sin ”Ostpolitik”. Huvudfrågan var att undvika en konfrontation mellan kärnvapenstaterna, en ”fredens realpolitik”. Olof Palme stödde Brandt och kompletterade ostpolitiken med doktrinen om ”gemensam säkerhet” i syfte att hejda kapprustningen. ”Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse.”

Men i stället har vi fått uppleva en smygande doktrinförskjutning från ”gemensam säkerhet” till säkerhet med andra (=framförallt Nato) från konkret solidaritet med fattiga och förtryckta till en tvetydig ”solidaritetsförklaring” med europeiska stater. I processen har vi övergivit det vi kunde lära av Willy Brandts framgångsrika och Olof Palmes konstruktiva politik med diplomati och dialog samt systemöppnande samarbete och förtroendeskapande åtgärder vilka bidrog till murens fall, Sovjetunionens upplösning och fred i vår del av världen.

I dag handlar det mer och mer om icke-samtal, sanktioner, fördjupat samröre med en kärnvapenallians och tidvis en säkerhetspolitisk jargong som skapade osäkerhet i vårt närområde om Sveriges avsikter. Den senaste tidens utveckling, 40 år efter Helsingfors-konferensen, och framför allt i Ukraina, visar tydligt att Europa behöver ett säkerhetspolitiskt omtag. Eller som Stefan Löfven uttryckt det: ”Det som Olof Palme en gång pratade om, en gemensam säkerhet. Då krävs en förtroendefull dialog, inte misstro.”<

Den allmänna oro som värdlandsavtalet och solidaritetsförklaringen skapat leder till att partikongressen än en gång måste klargöra den socialdemokratiska freds- och säkerhetspolitiken.

Den socialdemokratiska regeringen har slagit fast att Sverige inte skall ingå i Nato. Det skulle inte gagna våra säkerhetsintressen. Detta måste prägla politiken i stort. En hållbar fred, en gemensam säkerhet, måste byggas framförallt med politiska medel, med internationellt samarbete, förtroendeskapande, bistånd, konfliktlösning, fredsbyggande, fred- och ned-rustning och kärnvapennedrustning.

Vi utgår ifrån att den framgångsrika utrikespolitik som under 200 år hållit Sverige utanför krig också skall gälla i framtiden. Sveriges uppgift skall vara att söka lösa konflikter inte utkämpa dem.

Partikongressen föreslås besluta:

F135:1

att partikongressen bekräftar den militära alliansfriheten som grund för svensk freds och säkerhetspolitik och nej till Nato-medlemskap

F135:2

att partikongressen ställer sig bakom kravet om en lag mot kärnvapen på svenskt territorium att partikongressen uppmanar regeringen att aktivt driva frågan om en kärnvapenfri zon i Norden och en tidplan för avskaffande av kärnvapen

Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening i Stockholm, Stockholms Allmänna Kvinnoklubb

Stockholms Arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.

Thage G. Petersons sex punkter

Thage G. Peterson framträdde på ABF-huset tillsammans med Lars-Gunnar Liljestrand den 4 april 2017.

Thage G. lade fram sex punkter för svensk säkerhetspolitik. De är:

    1. Strikt vaktslående om den militära alliansfriheten
      • Nej till ett svenskt NATO-medlemskap. NATO är en kärnvapenallians. Sverige vill däremot ha ett kärnvapenförbud.
      • Det sk Värdlandsavtalet sägs upp. Svenskt territorium får inte användas för militära angrepp på andra stater. Tage Erlander-linjen skall följas: inga utländska baser på svenskt territorium.
      • Nej till en EU-armé. Om EU militariseras bör Sverige lämna EU.
    2. Sveriges försvars- och säkerhetspolitik skall bestämmas av Sveriges folk, av Sveriges riksdag och regering, i Stockholm. Inte i Washington, Moskva eller Bryssel.
    3. Goda relationer med alla våra grannländer eftersträvas
      • Sverige skall arbeta aktivt för fredsbyggande genom FN och andra internationella organisationer. Olof Palme-linjen om diplomati, samtal och förhandlingar tillämpas.
    4. Folkförsvar. Nationellt territorialförsvar och totalförsvar
      • Allmän värnplikt för kvinnor och män. Ingen yrkesarmé.
      • Ett starkt och modernt försvar – både civilt och militärt – utrustat med modern försvarsmaterial av högsta klass.
    5. Hög försvarsvilja genom frivilliga försvarsorganisationer
      • Modernt rustat hemvärn / Lottakårer över hela landet
    6. Svensk militär trupp utanför för Sverige endast under tydligt FN-mandat för fredsbevarande internationella insatser
      • Inget svenskt deltagande i militära övningar med andra stater eller med NATO såvida det inte finns fördel för svenskt försvar.
      • Försvarsbudgeten skall inte användas för internationella, militära operationer

Första delen av Thage G. Petersons anförande

Den avslutande delen av Thage G. Petersons anförande och Lars-Gunnar Liljestrands anförande.

Hur kan alliansfriheten och försvaret fungera i framtiden?

thage-gSveriges säkerhets- och försvarspolitik ska bestämmas av Sveriges Riksdag – i n t e i Washington, Moskva eller Bryssel.
Det är Sveriges folk som ska avgöra sin egen framtid – ingen annan. Vi ska inte tillhöra någon militärallians, t ex NATO. Vi ska motarbeta att en EU-armé byggs upp. Sverige ska ha ett starkt och modernt militärt och civilt försvar – baserat på folkförsvaret med allmän värnplikt för både
kvinnor och män – för att försvara vårt lands gränser och territorium.

Det ligger i Sveriges intresse att vi har goda och öppna relationer med a l l a våra grannar och särskilt med länderna i Östersjö-området. Vi ska tala med samma språk och tonläge till öst och väst. En strikt alliansfrihet gagnar freden och betyder att Sverige kan tala och agera för
fred och fredliga lösningar världen över.

Talare: Thage G Peterson, fd talman och statsråd i flera regeringar under tre decennier, bl. a försvarsminister.
Teolog.Lars-Gunnar Liljestrand, medförfattare till boken ”Lagen mot krig”.
Moderator: Göran Eriksson, folkbildare.
Tid: tisdag, 4 april, kl 18:00.
Plats: Beskowsalen, ABF huset, Sveavägen 41, Stockholm.

Arrangerad av ABF Stockholm, Nej till NATO, Kvinnor för fred (KFF) Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen i Stockholm och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Stockholmskretsen

Kamp och tvivel på Gotland

Periodvis hålls de vakna nätterna igenom av dånet från stridsflygplan som simulerar mörkerlandning, gång på gångs. Enligt Sten Sandberg är det amerikanska och tyska maskiner som övar.

Polska plan kan visst också förekomma har han hört.

Han tror att syftet är att de skall bekanta sig med inflygningsvägarna till Gotlands flygplatser.

I skuggan av dånet håller en avdelning till Aktionsgruppen Nej till NATO på att starta på Gotland. Sten Sandberg är samordningsansvarig. Allt vore nog gott och väl med ett gryende motstånd… men det finns problem för den begynnande kampen.

För samtidigt berättar Sten att gotlänningarna är mycket tveksamma inför hur Aktionsgruppen leds, eller över tanken på att de själva skall bli fjärrstyrda i detalj från Stockholm.

En del gotlänningar besökte Degerfors för Fredsdagarna och Nej till NATO:s riksmöte där.

De var inte imponerade. Diskussionerna upplevde de som röriga. Debatten om paroller och plattform som rasat i Aktionsgruppen under en stor del av sommaren har inte ökat förtroendet.

Inte heller en del av förslagen.

Ytterligare en invändning är många gotlänningar, även NATO motståndare, fortfarande vill ha kvar något slags militärt försvar av sin landsdel. De tankegångar som väckts på en del håll om att demilitarisera ön har inte fallit i god jord.

Förhållandena på Gotland är speciella understryker Sten Sandberg. Öns politiska liv domineras av Centerpartiet. För att kunna påverka det behöver de involvera och påverka de etablerade partierna.

I synnerhet Centern och Socialdemokraterna.

Just nu planerar Nej till NATO på Gotland att bjuda in de övriga partierna till diskussioner om NATO, alliansfrihet och framtiden.

NATO – en fråga för Norrlands inland?

I Norrlands inland har om Sveriges närmande till NATO varit en icke-fråga.

Fram till nu.

Enligt Monica Nilsson, ordförande i Vänsterpartiet i Vilhelmina och i för inlandsvänsterns samarbetsorganisation kommer nu vänstern i Norrlands inland att börja arbeta med frågan. I södra delarna av landet, på västkusten och kring Vättern finns redan proteströrelser mot de återkommande NATO manövrarna i de egna landsändarna och de stora mängder ammunition som förgiftar miljön.

Varför har det varit tyst så länge?

-Här uppe är vi så nertryckta att vi bara tar emot, svarar Monica Nilsson, även om jag själv ofta kan se bombplanen över mitt hus .

Demonstration mot NATO anslutning

DSC_0051_1
Talare: Agneta Norberg, ordf Sveriges Fredsråd
Staffan Ekbom, Nej till NATO
Stig Henriksson, Vänsterpartiet, ledamot av försvarsutskottet
Arrangör: Moisés Ubeira
Datum: 2 september
Tid: Kl 1900
Plats: Sundbybergs torg
Bakgrund: I september 1961 genomfördes Sveriges första svenska protestmarsch mot atomvapen. Marschen var 3 mil lång, från söder i Stockholm till Ursvik i Sundbyberg (där Älvkvarnsskolan finns idag). Målet var Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) som då forskade på kärnvapen under rubriken ”Skyddsforskning”.

I Norden hade nya folkrörelser startat. I flera bussar åkte nordbor med färjor över till atommarscherna i England där mötet med folk från hela världen inspirerade till att genomföra liknande aktioner hemma. Den första atommarschen i Norden inspirerad av brittiska fredsrörelsen Campaign for Nuclear Disarmament, CND, hölls på Island i juni 1960 i protest mot amerikanska Keflavikbasen, den andra atommarschen i Norden genomfördes i Danmark på hösten 1960 mellan Holbæk och Köpenhamn, i Sverige genomfördes Ursviksmarschen hösten 1961 och i Norge marsch från Tönsberg 1963 med krav om stopp för atomvapen.

Marschen i Sverige anordnades av den nybildade Kampanjen mot atomvapen (KMA) som enade flera olika rörelser och partier. Detta kom att bli en milstolpe i den svenska fredsrörelsen.

1961 samlade marschen till Ursvik flera hundra deltagare i marschen och många fler anslöt vid det avslutande mötet. 1962 gick nästan ett tusental den långa sträckan från Södertälje till Stockholm och upp till 3 000 samlades vid avslutningen. Svenskarna fortsatte sedan att marschera varje år även efter 1964 när övriga Norden för en tid avbröt denna tradition.