Hur kan alliansfriheten och försvaret fungera i framtiden?

thage-gSveriges säkerhets- och försvarspolitik ska bestämmas av Sveriges Riksdag – i n t e i Washington, Moskva eller Bryssel.
Det är Sveriges folk som ska avgöra sin egen framtid – ingen annan. Vi ska inte tillhöra någon militärallians, t ex NATO. Vi ska motarbeta att en EU-armé byggs upp. Sverige ska ha ett starkt och modernt militärt och civilt försvar – baserat på folkförsvaret med allmän värnplikt för både
kvinnor och män – för att försvara vårt lands gränser och territorium.

Det ligger i Sveriges intresse att vi har goda och öppna relationer med a l l a våra grannar och särskilt med länderna i Östersjö-området. Vi ska tala med samma språk och tonläge till öst och väst. En strikt alliansfrihet gagnar freden och betyder att Sverige kan tala och agera för
fred och fredliga lösningar världen över.

Talare: Thage G Peterson, fd talman och statsråd i flera regeringar under tre decennier, bl. a försvarsminister.
Teolog.Lars-Gunnar Liljestrand, medförfattare till boken ”Lagen mot krig”.
Moderator: Göran Eriksson, folkbildare.
Tid: tisdag, 4 april, kl 18:00.
Plats: Beskowsalen, ABF huset, Sveavägen 41, Stockholm.

Arrangerad av ABF Stockholm, Nej till NATO, Kvinnor för fred (KFF) Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen i Stockholm och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Stockholmskretsen

Kamp och tvivel på Gotland

Periodvis hålls de vakna nätterna igenom av dånet från stridsflygplan som simulerar mörkerlandning, gång på gångs. Enligt Sten Sandberg är det amerikanska och tyska maskiner som övar.

Polska plan kan visst också förekomma har han hört.

Han tror att syftet är att de skall bekanta sig med inflygningsvägarna till Gotlands flygplatser.

I skuggan av dånet håller en avdelning till Aktionsgruppen Nej till NATO på att starta på Gotland. Sten Sandberg är samordningsansvarig. Allt vore nog gott och väl med ett gryende motstånd… men det finns problem för den begynnande kampen.

För samtidigt berättar Sten att gotlänningarna är mycket tveksamma inför hur Aktionsgruppen leds, eller över tanken på att de själva skall bli fjärrstyrda i detalj från Stockholm.

En del gotlänningar besökte Degerfors för Fredsdagarna och Nej till NATO:s riksmöte där.

De var inte imponerade. Diskussionerna upplevde de som röriga. Debatten om paroller och plattform som rasat i Aktionsgruppen under en stor del av sommaren har inte ökat förtroendet.

Inte heller en del av förslagen.

Ytterligare en invändning är många gotlänningar, även NATO motståndare, fortfarande vill ha kvar något slags militärt försvar av sin landsdel. De tankegångar som väckts på en del håll om att demilitarisera ön har inte fallit i god jord.

Förhållandena på Gotland är speciella understryker Sten Sandberg. Öns politiska liv domineras av Centerpartiet. För att kunna påverka det behöver de involvera och påverka de etablerade partierna.

I synnerhet Centern och Socialdemokraterna.

Just nu planerar Nej till NATO på Gotland att bjuda in de övriga partierna till diskussioner om NATO, alliansfrihet och framtiden.

NATO – en fråga för Norrlands inland?

I Norrlands inland har om Sveriges närmande till NATO varit en icke-fråga.

Fram till nu.

Enligt Monica Nilsson, ordförande i Vänsterpartiet i Vilhelmina och i för inlandsvänsterns samarbetsorganisation kommer nu vänstern i Norrlands inland att börja arbeta med frågan. I södra delarna av landet, på västkusten och kring Vättern finns redan proteströrelser mot de återkommande NATO manövrarna i de egna landsändarna och de stora mängder ammunition som förgiftar miljön.

Varför har det varit tyst så länge?

-Här uppe är vi så nertryckta att vi bara tar emot, svarar Monica Nilsson, även om jag själv ofta kan se bombplanen över mitt hus .

Demonstration mot NATO anslutning

DSC_0051_1
Talare: Agneta Norberg, ordf Sveriges Fredsråd
Staffan Ekbom, Nej till NATO
Stig Henriksson, Vänsterpartiet, ledamot av försvarsutskottet
Arrangör: Moisés Ubeira
Datum: 2 september
Tid: Kl 1900
Plats: Sundbybergs torg
Bakgrund: I september 1961 genomfördes Sveriges första svenska protestmarsch mot atomvapen. Marschen var 3 mil lång, från söder i Stockholm till Ursvik i Sundbyberg (där Älvkvarnsskolan finns idag). Målet var Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) som då forskade på kärnvapen under rubriken ”Skyddsforskning”.

I Norden hade nya folkrörelser startat. I flera bussar åkte nordbor med färjor över till atommarscherna i England där mötet med folk från hela världen inspirerade till att genomföra liknande aktioner hemma. Den första atommarschen i Norden inspirerad av brittiska fredsrörelsen Campaign for Nuclear Disarmament, CND, hölls på Island i juni 1960 i protest mot amerikanska Keflavikbasen, den andra atommarschen i Norden genomfördes i Danmark på hösten 1960 mellan Holbæk och Köpenhamn, i Sverige genomfördes Ursviksmarschen hösten 1961 och i Norge marsch från Tönsberg 1963 med krav om stopp för atomvapen.

Marschen i Sverige anordnades av den nybildade Kampanjen mot atomvapen (KMA) som enade flera olika rörelser och partier. Detta kom att bli en milstolpe i den svenska fredsrörelsen.

1961 samlade marschen till Ursvik flera hundra deltagare i marschen och många fler anslöt vid det avslutande mötet. 1962 gick nästan ett tusental den långa sträckan från Södertälje till Stockholm och upp till 3 000 samlades vid avslutningen. Svenskarna fortsatte sedan att marschera varje år även efter 1964 när övriga Norden för en tid avbröt denna tradition.

Stefan Lövén pekar ut sin riktning

Stefan Lövén har hållit linjetal om säkerhetspolitik under sitt besök i Finland. Man får bilden av en man som försöker buga åt alla håll samtidigt.

Han erkänner å ena sidan faktiskt att de Hirdmanska invändningarna är rimliga. ”Tanken om Östersjön som ett fredens hav ska återupprättas.”

Att Sveriges allt närmare integration i NATO skulle kunnat bidra till spänningarna föresvävar honom icke.

Han bekräftar också sin tro på de mer eller mindre konstifika hotbilder som ventileras av NATO vännerna. ”I allt högre grad förekommer påverkansoperationer, cyberoperationer och desinformation, även mot Sverige.”

Allt fortsätter i stort sett som förut.

 Statsminister Stefan Löfven och Finlands president Sauli Niinistö vid den utrikes- och säkerhetspolitiska konferensen Gullrandasamtalen. Foto: Juhani Kandell/Tasavallan presidentin kanslia
Statsminister Stefan Löfven och Finlands president Sauli Niinistö vid den utrikes- och säkerhetspolitiska konferensen Gullrandasamtalen. Foto: Juhani Kandell/Tasavallan presidentin kanslia

Jag vill tacka våra värdar för inbjudan hit till Gullranda, och för möjligheten att ge min syn på säkerheten i Östersjön och i Nordeuropa.

Att tala om säkerhetspolitik i Finland är nästintill en tradition för socialdemokratiska statsministrar.

I juni 1983 talade Olof Palme inför Paasikivi-samfundet i Helsingfors. Det var mitt under det kalla kriget, och kärnvapenhotet stod i centrum för den säkerhetspolitiska debatten. I vår del av världen handlade det mycket om möjligheten att skapa en kärnvapenfri zon i Norden.

Elva år senare, 1994, var Ingvar Carlsson statsminister i Sverige. Efter Berlinmurens fall fanns det ett helt annat samarbetsklimat i Europa och i världen. Finland och Sverige var båda på väg in i EU som fullvärdiga medlemmar.

Carlssons tal andades optimism och entusiasm. Nu skriver vi 2016, och omvärlden är åter mycket orolig. I Mellanöstern rasar krig och konflikter. Stridigheterna i Syrien har pågått längre än hela andra världskriget, och vi ser ännu inget slut på dem.

Terrorismen har slagit hårt, både där och här i Europa. Den moderna våldsbejakande extremismen är global i sin utbredning, men rekryteringen är ofta lokalt förankrad. Den finner sin näring i polarisering, sociala klyftor och segregation.

I Sverige har minst 300 av våra egna invånare rest till Syrien och Irak för att delta i våldsutgjutelser under ledning av Daesh.

I centrala Afrika pågår en av världens största konflikter i de Stora sjöarna och flera länder plågas av våld, och här i Europa ser vi hur både värderingar och folkrätt utmanas. Världens konflikter har under många år blivit färre – men nu blir de fler.

Kärnvapen fortsätter existera och utvecklas. De gör inte världen säkrare. Allt detta kan fylla oss med pessimism – men det bör också fylla oss med beslutsamhet, och vilja till handling.

Mer än någonsin behöver vi ett djupt engagemang för fred och försoning, för demokrati och mänskliga rättigheter, för nedrustning, solidaritet och medmänsklighet. Sverige ska vara en stark röst i världen.

Vi slår vakt om friheten, tryggheten och säkerheten i Sverige. Vår självständighet vilar på två pelare, alliansfriheten och samarbetslinjen. Utrikespolitiken är vårt första försvar, vi bygger säkerhet tillsammans med andra, såväl länder som organisationer.

***

Och vår förmåga att agera börjar i vårt närområde.

Här i Finland, under Helsingforskonferensen 1975, lades grunden för en europeisk säkerhetsordning.

Den utmanas nu i grunden, av Rysslands olagliga annektering av Krim och av aggressionen i östra Ukraina.

Det är allvarligt.

Att använda militärt våld för att ändra staters gränser är i strid mot folkrätten och kan aldrig accepteras.

Varje land har rätt till respekt för sin suveränitet och sin territoriella integritet. Detsamma gäller varje stats rätt att självständigt göra sina säkerhetspolitiska val. Stora och militärt starka nationer tar för egen del den rätten som självklar. Men de har ingen rätt att påverka andra stater, att inskränka deras suveränitet att fatta sina egna beslut om vilken säkerhetspolitisk linje man vill välja.

I östra Ukraina fortsätter striderna, mer än två år efter det att den ryska aggressionen startade. Någon avsikt att lämna Donbass märks inte.

Minsk-överenskommelserna har långt ifrån implementerats. EU:s sanktioner mot Ryssland ska upprätthållas tills de uppställda kraven uppfyllts. Samtidigt behöver stödet till reformer inne i Ukraina fullföljas. Att reformprocessen där lyckas är strategiskt viktigt – för Ukraina, för hela regionen, men också för EU. Åtgärderna mot korruptionen i landet förs med större kraft och beslutsamhet.

Ukraina ska bli fritt både från annektering och från korruption.

***

Europas försämrade säkerhetsläge märks också i vårt mer omedelbara närområde. Övnings- och underrättelseaktiviteten i Östersjöregionen har ökat.

Vi har sett hur ryskt militärt flyg agerat både oprofessionellt och provocerande, på ett sätt som ökat risken för incidenter.

I allt högre grad förekommer påverkansoperationer, cyberoperationer och desinformation, även mot Sverige.

Östersjöområdet borde präglas av avspänning och gemenskap, av kontakter mellan länder och folk, av respekt och förtroende och tillit. Men de senaste årens utveckling har dessvärre ökat spänningarna. Den utvecklingen måste vi vara med om att vända. Tanken om Östersjön som ett fredens hav ska återupprättas.

***

Vår relation till Ryssland är av största betydelse. Men förutsättningarna för samarbete kommer vara försämrade så länge som den nuvarande ryska politiken förs, såsom den uttrycks vad gäller Krim, i Ukraina och runt Östersjön.

Därför är det viktigt att tydligt stå fast vid våra principer och våra demokratiska värderingar i alla kontakter vi har med ryska företrädare.

I detta arbete har Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) en viktig roll. Det ligger även i vårt intresse att utveckla samarbetet med Ryssland genom ömsesidig och respektfull dialog liksom genom samverkan i regionala format som Arktiska rådet, Barentsrådet och Östersjöstaternas råd.

Vi måste använda varje fora vi har för en fortsatt dialog om de normer och principer som långsiktigt skapar förtroenden, stabilitet och säkerhet i Europa.

***

Den säkerhetspolitiska terrängen har blivit svårare att navigera i. Det ställer större krav på försiktighet och ansvarstagande för fred och säkerhet.

Även om läget i Östersjöområdet försämrats upplever vi i Sverige inget direkt militärt hot mot vårt land. Också framöver ser vi ett enskilt militärt väpnat angrepp mot Sverige som osannolikt.

Men kriser eller incidenter kan uppstå, och militära angreppshot kan aldrig uteslutas. Verklig säkerhet är också mycket mer än avsaknaden av krig.

Pandemier, tekniska framsteg som hamnar i fel händer, klimat och naturkatastrofer, terrorismen, hoten mot det öppna samhället, yttrandefriheten och friheten på nätet, gränsöverskridande brottslighet och finansiella flöden kan hota vår säkerhet.

Mot denna bakgrund utarbetar den svenska regeringen för närvarande en nationell säkerhetsstrategi, som svarar upp mot nutidens och framtidens breda säkerhetsbegrepp.

***

Den svenska regeringen håller fast vid Sveriges säkerhetspolitiska linje.

Den är tydlig, välkänd och respekterad. Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl, och den bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Den förutsätter en bred och ansvarsfull utrikes- och säkerhetspolitik, i kombination med fördjupade försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten och en trovärdig nationell försvarsförmåga. Vid den här tiden förra året fattade Sveriges riksdag med bred majoritet ett beslut om det svenska försvarets inriktning för de kommande fem åren. Efter en längre tid av minskade resurser investeras nu 17 miljarder kronor i en höjd militär förmåga fram till 2020.

Det kommer att stärka Sveriges förmåga att försvara sig mot ett väpnat angrepp. Det är en viktig signal till omvärlden om vår beslutsamhet att i alla lägen värna vår suveränitet och territoriella integritet.

Att hålla fast vid den militära alliansfriheten är för oss i grunden en defensiv militärpolitisk hållning. Syftet är att minska spänningarna i vårt närområde.

Vi ska inte göra några tvära kast, i utrikes-, försvars- eller säkerhetspolitiken.

Vi vill inte bidra till att skärpa det militärstrategiska läget eller skapa motiv för andra att ta till oberäkneliga och hastiga ageranden. Vi vill inte behöva delta i militära operationer som beslutas av andra än oss själva. Och vi tar avstånd från att ha kärnvapen som en del av försvarsförmågan.

Som militärt alliansfria är vi starka förespråkare för gemensam säkerhet. Säkerhet byggs i samarbete med andra, inte i konfrontation.

Sverige fördjupar därför sina bilaterala och multilaterala relationer med länder och organisationer i vårt närområde.

Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller nordiskt land.

Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska därför kunna ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt.

Vi ska vara fria från allianser – men alltid redo att ta ansvar för vår gemensamma säkerhet.

***

Vi tror på samarbete på bred front. I denna samarbetslinje spelar kontakterna med Finland en alldeles särskild roll.

Med det försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har det strategiska utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet mellan Sverige och Finland blivit särskilt betydelsefullt.

Vi har båda en lång tradition av militär alliansfrihet och en likartad syn på internationell säkerhet.

Det skapar goda förutsättningar för ett ännu närmare samarbete.

Vi har också påbörjat en operativ planering för situationer bortom fredstida förhållanden. Det är ett viktigt komplement till respektive lands enskilda nationella planering. För att våra länder ska agera tillsammans behöver naturligtvis nödvändiga politiska beslut fortfarande fattas nationellt, och det fördjupade samarbetet innebär inte en svensk-finländsk försvarsallians.

***

För en dryg månad sedan var president Niinistö och jag själv inbjudna till Vita huset i Washington, tillsammans med statsministrarna från övriga nordiska länder.

President Obama tog emot oss med en stark beskrivning av de nordiska ländernas möjlighet till global påverkan, som han sa: ”You are punching well above your weight”.

Det finns ett starkt internationellt intresse för våra nordiska värderingar och för vår samhällsmodell.

Toppmötet var också en signal om att Europa – inte minst Nordeuropa – spelar en viktig roll i ett förändrat säkerhetspolitiskt läge.

Från svensk sida välkomnar vi ett fortsatt utvecklande av det nordiska utrikes- säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet, inklusive Nordefco, vilket också betonades av USA. Vi ska fortsätta excellera ovan vår viktklass.

***

Vårt bilaterala samarbete med USA har stor betydelse. Amerikanerna har alltjämt en viktig roll för säkerheten i Europa, med sin militära förmåga och sitt tekniska kunnande, och den huvudroll de spelar i olika internationella operationer.

Den transatlantiska länken är grundläggande för den europeiska säkerheten.

Sverige och USA har nyligen gjort en gemensam avsiktsförklaring om ramen för vårt försvarspolitiska samarbete på flera nyckelområden.

I förhållande till Nato har Sverige, liksom Finland, valt en samarbetslinje och inte en medlemskapslinje.

Vi har med stort intresse tagit del av den expertutredning om olika konsekvenser av ett eventuellt Nato-medlemskap för Finland som presenterades i slutet av april.

Utan att värdera de olika argumenten i studien vill jag ändå säga att vi ser den som en viktig markering av betydelsen av ett fortsatt nära svensk-finskt samarbete och samsyn på det säkerhetspolitiska området.

Samarbetet med Nato har utvecklats under senare tid – bara för någon månad sedan fattade riksdagen beslut om ett värdlandsavtal med Nato som möjliggör mer av gemensamma övningar.

Det är viktigt för Sverige att kunna föra en bred politisk dialog med olika säkerhetspolitiska aktörer, särskilt om utvecklingen i vårt närområde. Nato-samarbetet ger oss dessutom möjligheter att utveckla den svenska försvarsmakten, både för det nationella försvaret och för förmågan att delta i insatser för internationell krishantering.

En viktig del av Sveriges och Finlands partnerskap med Nato är den dialog som våra båda länder för med Nato om säkerheten i Östersjöregionen. Syftet med den dialogen är att öka förståelsen för utvecklingen i vårt närområde, och därmed bidra till förutsägbarhet och stabilitet. Närmast kommer president Niinistö och jag att föra denna dialog vidare vid en särskild diskussion i anslutning till Nato-toppmötet i Warszawa om några veckor.

Vi fortsätter skapa säkerhet tillsammans.

***

Vänner, Nu har det också gått mer än två decennier sedan Sverige och Finland trädde in som medlemmar i Europeiska unionen.

EU är vår viktigaste utrikespolitiska plattform.

Ett väl fungerande samarbete inom EU är också en förutsättning för fred. Mitt i alla kriser som europasamarbetet nu genomgår får vi inte glömma dess historiska betydelse för att förebygga konflikter mellan europeiska länder.

Vi är som starkast när vi står enade.

EU:s östliga partnerskap är ett exempel på hur en stark grannskapspolitik främjar fred och välstånd. EU står enat för en tvåstatslösning i Mellanöstern och förenas i ansträngningarna för att förhandlingarna i fredsprocessen återupptas. Vårt gemensamma agerande visavi Ryssland och i Ukraina är ytterligare exempel på hur EU utgör en utrikespolitisk kraft. Inom kort kommer EU också att ställa sig bakom en global säkerhetsstrategi. Det är välkommet.

De europeiska länderna måste ta ett större samlat ansvar för Europas säkerhet. Från svensk sida vill vi gärna se en starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU. En sådan skulle kunna göra mer för att förebygga och hantera konflikter i Östeuropa, i Mellanöstern och i Afrika som påverkar också oss. Vi vill också utveckla EU:s förmåga att kunna stötta och stärka medlemsstaternas motståndskraft mot hybridhot. För att kunna agera så effektivt som möjligt i olika krishanteringsinsatser kan EU med fördel också utveckla sina egna partnerskap med FN och med Nato.

Men just nu är tilltron till europaprojektet försvagad.

Under det gångna året har EU haft stora svårigheter att genomföra de beslut vi fattat om en mer rättvis fördelning av flyktingar, och förra sommaren rådde stor oro kring möjligheterna för Grekland att vara kvar i eurozonen.

Om bara några dagar ska Storbritannien hålla sin folkomröstning om fortsatt medlemskap, och utgången verkar genuint oviss.

Risken finns att ett eventuellt brittiskt utträde ger medvind för dem i våra medlemsstater som väljer isolationism framför samarbete. Oavsett utgången i Storbritannien så måste vi anstränga oss mer för att EU ska svara upp mot medborgarnas egna önskemål – om rättvisa arbetsvillkor, löner och sociala villkor. Bara så kan vi förstärka förtroendet för den Europeiska unionen, och jag har därför bjudit in till ett särskilt socialt EU-toppmöte i Sverige nästa år för att ta de här frågorna vidare.

***

Vänner, ”Sverige har levt och andats FN i nästan 70 år.”

Så sa Ban Ki-moon när han besökte Stockholm för en tid sedan.

Det är sant. Vårt stöd är starkt. Förenta nationerna är den enda verkligt globala organisation som finns för upprätthållande av internationell fred och säkerhet. För en regering som står för solidaritet, globalt engagemang och internationellt ansvarstagande för fred är det en självklarhet att driva på för en stärkt och fördjupad FN-politik. Det ligger helt enkelt i Sveriges intresse.

Oavsett vilka utmaningar världen möter; om det är en mer bräcklig europeisk säkerhetsordning, ett Mellanöstern som präglas av ohyggliga våldsdåd och påtaglig instabilitet, eller en flyktingkris som inte varit värre sedan andra världskriget – så är det i folkrätten, i det multilaterala samarbetet och i Förenta nationerna som vi måste ta spjärn.

Och förra året innebar flera genombrott för det globala samarbetet.

I allt det mörka finns också ljus.

Den extrema fattigdomen har halverats.

9 av 10 flickor och pojkar världen över går i dag till skolan. Mödradödligheten har minskat, barndödligheten likaså. Miljarder människor har fått tillgång till rent vatten.

Fram växer nu en global medelklass där varannan människa har tillgång till en mobiltelefon.

Flera viktiga framgångar kunde noteras i det globala mellanstatliga arbetet förra året. Utvecklingsfinansiering, nya globala hållbarhetsmål i Agenda 2030, och ett nytt klimatavtal i Paris. Detta är frukter av ett FN-samarbete som fungerar.

Men FN kan och bör göra mer, inte minst för att förebygga de hot och risker som världen nu ser vad gäller krig, terrorism och klimat. Fred byggs inte bara genom att krig och konflikter ska avslutas. Ännu viktigare är att se till att de aldrig bryter ut.

För det krävs mer av avspänning, mer av samarbete för global utveckling, mer av förebyggande.

Här ska Förenta nationerna behålla och utveckla sin unika roll. Det är för att förstärka det arbetet som Sverige vill ta plats i FN:s säkerhetsråd, och kandiderar vid omröstningen i New York om en dryg vecka. En allt mer globaliserad värld kräver ett starkare globalt samarbete. Det ska FN leda.

***

Låt mig avsluta där jag började. När Sverige och Finland samarbetar gör vi det inte bara som nära grannar.

Vi har en gemensam historia och vi har en gemensam värdegrund, med ett brett folkligt och politiskt stöd.

Vi har en gemensam historia – och vi har också en gemensam framtid, där jag vet att vi tillsammans kommer fortsätta skapa avspänning och säkerhet i Östersjön och i Nordeuropa.

Nordiska fredssamtal

degerfors352

 

Tid: 12-14 Augusti 2016.

Plats: Degerfors Folkets Hus.

Arrangemang: Folket i Bild-Kulturfront, Stockholmsavdelningen anordnar ett tredagars seminarium Degerfors i samarbete med Vänsterpartiet i Degerfors. Temat i år blir NATO-frågan. Det kommer föredragshållare från Sverige, Finland och Danmark.

Fortsatta samtal om Nej till NATO:s fortsatta arbete äger rum lördagen 13 augusti kl.12-14 när Staffan Ekbom är moderator för gruppsamtal.

Man anmäler sig genom att betala 350 kronor till Folket i Bild-Kulturfront i Stockholm, Postgiro 51 653-4. Vänsterpartiet äger ett hus där man kan bo billigt. Om man vill bo där skriver man till Jan Ask (rodvitner@gmail.com). Man får ta med egen sovsäck. Det finns ett mindre antal sängar för äldre och handikappade som måste reserveras.

Det finns pensionat, Jan-Erik Romson (romson.je@gmail.com) vet hur man kontaktar dem.

Vad är minoritetsbordläggning?

Just som Värdlandsavtalet ser ut vara på väg mot ett nästan helt oundvikligt antagande av Riksdagen.

Det fanns en möjlighet att göra Värdlandsavtalet vilande i ett år. Det hade krävt att både SD och Vänsterpartiet röstade för en minoritetsbordläggning.

Processen är inte helt enkel.

Vi tänker oss att regeringen vill genomföra ett lagförslag. Som Värdlandsavtalets godkännande. Vi tänker oss vidare att en större grupp i Riksdagen motsätter sig det och vill stoppa ärendet. För att kunna genomföra en minoritetsbordläggning måste ett ärende passera tre spärrar, eller tre hinder innan regeringens proposition görs vilande i cirka ett år.

Spärr nr 1, KU

Först och främst måste Konstitutionsutskottet granska ärendet och godkänna att det kan minoritetsbordläggas. Det blir då liggande i ett år.

Det finns ett tidigare exempel på minoritetsbordläggning. Det var när Vänsterpartiet och Miljöpartiet gemensamt bordlade regeringens datalagringsdirektiv. Innan det bordlades hade KU bestämt att datalagringsdirektivet sorterade under Regeringsformen (RF) 2 kapitlet, 22§. Det är den 22§ som gör minoritetsbordläggning möjlig. Regeringsbeslut som kan bordläggas är de som anses äventyra svenskarnas medborgerliga fri- och rättigheter på de här punkterna:

  1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten (1 § förstastycket 1-5),
  2. skyddet mot annat kroppsligt ingrepp än som avses i 4 och 5 §§, mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång, mot intrång i förtroliga försändelser och meddelanden samt i övrigt mot intrång som innebär övervakning och kartläggning av den enskildes personliga förhållanden (6 §),
  3. rörelsefriheten (8 §), och.
  4. offentligheten vid domstolsförhandling (11 § andra stycket andra meningen). ”

Poängen med minoritetsbordläggning är med andra ord att göra det svårt att sjösätta lagstiftning som hotar svenskarnas fri- och rättigheter.

Spärr nr 2, anmälan

Tillräckligt många riksdagsledamöter måste lämna in en formell anmälan. Den biten är faktiskt den enklaste. Det räcker med att minst tio riksdagsledamöter lämnar in en anmälan om minoritetsbordläggning.

Spärr nr 3, Riksdagen

Vi tänker oss nu att regeringens proposition om Värdlandsavtal är på väg mot omröstning i Riksdagen med vidhängande begäran om minoritetsbordläggning av oppositionen.

Då återstår sista steget. Om ”fem sjättedelar” av riksdagsledamöterna eller fler röstar för regeringens förslag ja då går det igenom ändå.

Majoriteten kan köra över minoriteten.

För att regeringens förslag skulle ha kunnat stoppas måste det med andra ord över strecket på 59 ledamöter som motsätter sig det. Vänsterpartiet och SD hade tillsammans haft 70 ledamöter. Det hade räckt för att bordlägga avtalet.

●●●
När möjligheten av en minoritetsbordläggas dök upp tog Per T Ohlsson i Sydsvenska till brösttoner om hur vänsterpartiet och Sverigedemokraterna egentligen var samma skrot och korn.

Sverige konfronteras med två enorma utmaningar som endast kan hanteras i internationell samverkan: ett aggressivt och revanschistiskt Ryssland som flyttar gränser med våld och den största flyktingkrisen sedan andra världskriget. Till sådana samarbeten säger SD och V ett unisont nej. För trots en ytlig fiendskap behöver de varandra enligt logiken min fiendes fiende är min vän.

Deras gemensamma fiende är det fria, öppna samhället.i

Nu har SD, ”de bruna” svängt.

Frågan är om detta skulle bevisa att någon slags djup intressegemenskap mellan ”de bruna” och liberaler och moderater?


iI en rödbrun garderob” av Per T Ohlsson, Sydsvenskan, 22 maj 2016.