Stig Henrikssons tal i Sundbyberg 2 september

DSC_0006Ursvik

Vad var Ursvik?

Det var alltså till Ursvik som den första svenska protestmarschen mot kärnvapen gick. Året var 1961, 23 september sanrt för 55 år sedan. Och ändå finns en minst en deltagare från då med oss idag; Birgitta Sevefjord – fantastiskt!

Nå, målet för marschen var alltså Försvarets forskningsanstalt som forskade på kärnvapen under rubriken ”Skyddsforskning”. Marschen anordnades av den nybildade Kampanjen mot atomvapen (KMA) och kom att bli en milstolpe i den svenska fredsrörelsen.

¤¤¤¤

Försvarsstabens inrikesavdelning, kapten Wallström kontaktade SPV rotel 3 B: (SPV betydde då inte Statens Pensionsverk utan Statspolisens särskilda polisverksamhet som på 80-talet döptes om till SÄPO.)

”Vad man särskilt fäste sig vid var att en stor del av deltagarna utgjordes av skäggiga, smutsiga och ovårdade ynglingar. Även många av de kvinnliga deltagarna gjorde samma intryck om man undantar skäggväxten.”

Flera avdelningar inom säkerhetspolisen m fl bevakade demonstrationen.

Marschen var således välbesökt, inte bara av kärnvapenmotståndare. Jag sitter med i SÄPO:s insynsråd som hade möte i det närbelägna Solna – kvarteret Ingenting lämpligt nog! – och på stående fot inbjöd jag SÄPO-chefen och hans vice att mera officiellt närvara.

Bakgrunden var det svenska kärnvapenprogrammet som startade 1945 och faktiskt pågick ända till avslutning så sent som 1972.

Även om riksdagen så sent som 1968 beslutat avskriva planerna för ett svenskt kärnvapen i och med undertecknandet av icke-spridningsavtalet.

Men redan 1958 beslutade riksdagen att, med bibehållen handlingsfrihet, övergå från forskning om ett svenskt kärnvapen till forskning om att skydda sig mot dessa. Med regeringens godkännande bedrev man dock sk ”utökad skyddsforskning” vilket i klartext betydde fortsatt kärnvapenforskning.

Varför minnas Ursvik idag?

I samband med att Sverige nu har ingått ett samförståndsavtal om värdlandsstöd med Nato har frågan om kärnvapen på svenskt territorium åter aktualiserats. Kärnvapen är en central komponent i Natos militära strategi och man avfärdar inte principen om ”first use”. Trots att vi med avtalet nu ingår ett tätare samarbete med en militärallians som till stor del bygger sin styrka på förmågan att använda kärnvapen så regleras inte detta någonstans i de påskrivna dokumenten.

Från regeringen har man upprepade gånger genom Försvarsminister Peter Hultqvist uttryckt att man förutsätter att gästande stater följer svensk lag och hänvisat till att Sveriges hållning är känd internationellt. Det menar man räcker. Det har också från regeringens håll hävdats att lagen om kärnteknisk verksamhet (1984:3) hindrar införsel av kärnvapen på svenskt territorium. Det stämmer inte. Lagen behandlar enbart civil kärnkraft och är inte aktuell när det gäller kärnvapen. Trots att det alltså saknas en svensk lag mot införsel av kärnvapen på svenskt territorium har regeringen inte bemödat sig om att skaffa några garantier för att Natosamarbetet inte innebär att kärnvapen förvaras i, placeras ut i eller transiteras genom Sverige. Skämmes!

Ibland hänvisas till icke-spridningsavtalet, (Non-Proliferation Treaty, NPT) som en garant för att andra stater inte ska föra in nukleära stridsmedel i Sverige. Innebörden av icke-spridningsavtalet är att endast fem stater – USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Kina – tillåts ha kärnvapen. De får dock inte dela med sig av kärnvapen till några andra och dessutom förväntas de rusta ner, vilket dock endast skett i en mycket begränsad omfattning. Avtalet stadgar också att övriga deltagande stater förbinder sig att avstå från kärnvapen. Som en av cirka 180 icke-kärnvapenstater som förbundit sig till avtalet har Sverige alltså lovat att varken tillverka, förvärva, motta eller använda kärnvapen.

Är det så att denna förpliktelse förbjuder införandet av kärnvapen? Enligt icke-spridningsavtalets artikel II borde rimligen svaret vara ja. Problemet är att Natolandet USA gör en annan tolkning. Från amerikanskt håll menar man att kärnvapen kan placeras på icke-kärnvapenmakters territorium utan att betraktas som överförda så länge kärnvapenmakten fortfarande har full kontroll över dem. USA har på så vis placerat ut kärnvapen i Nederländerna, Tyskland, Belgien, Italien och Turkiet men behållit kontrollen över dem. Anmärkningsvärt är att detta heller inte ansetts strida mot icke-spridningsavtalet av de berörda ländernas regeringar.

Det finns dock länder som i sin lagstiftning tagit otvetydig ställning. Vårt grannland Finland tillhör ett av dem. I sin kärnenergilag från 1987 skriver man i under rubriken ”Kärnladdningar” klart och tydligt i § 4: ”Det är förbjudet att till Finland införa kärnladdningar samt att här framställa, inneha och spränga sådana.” Även Nya Zeeland har, trots amerikanska protester, stiftat en sådan lag på initiativ av den dåvarande Labourregeringen och 1987 antogs ”the New Zealand Nuclear Free Zone, Disarmament, and Arms Control Act.”

Sverige bör på samma sätt införa en klar och otvetydig lagstiftning om ett förbud mot införande och transitering av kärnvapen på svenskt territorium. Att förbudet efterlevs ska följas upp genom tillförlitliga kontrollmekanismer. Detta bör riksdagen besluta.

En kärnvapenfri zon i Europa

”Påståendet att kärnvapen kan behållas för alltid utan att någonsin användas – avsiktligt eller av misstag – är inte trovärdigt”, Canberrakommissionens rapport 1996.

I dag är Latinamerika och Karibien, södra Stilla Havet, Sydostasien, Mongoliet, Centralasien och Afrika kärnvapenfria zoner. De zoner som redan finns omfattar hälften av jordens landområden, utgör 99 procent av allt land på södra halvklotet och 74 procent av allt land utanför kärnvapenmakterna. Omkring 1,9 miljarder människor bor inom zonerna.

EU:s hållning till kärnvapen präglas däremot av inkonsekvens. Idag finns kärnvapen i ett en rad europeiska länder – Storbritannien, Frankrike, Belgien, Tyskland, Italien och Nederländerna. Samtidigt som icke-spridningsavtalet lyfts fram som viktigt problematiseras inte det faktum att två av unionens medlemsländer, Storbritannien och Frankrike, själva har och utvecklar kärnvapen. Detta trots att det i avtalet ingår att kärnvapenstaterna förbundit sig att successivt avveckla alla kärnvapen. Därutöver har USA som tidigare nämnts kärnvapen utplacerade i flera av EU:s länder. De amerikanska kärnvapnen är inte bara utplacerade på dessa länders territorium, de kan också användas av det aktuella landet i händelse av krig. Detta strider tydligt mot icke-spridningsavtalet som innehåller ett förbud mot att överlåta kontroll av kärnvapen från kärnvapenländer till icke-kärnvapenländer.

Samtidigt har kärnvapenmakten Ryssland placerat ut en betydande del av sin kärnvapenarsenal inom Europas gränser. Det skärpta läget i Östersjön ger en ny aktualitet åt frågan, inte minst för de nordiska länderna. Den spända relationen mellan Ryssland och Nato riskerar att bidra till en ökad tilltro till kärnvapnens avskräckande förmåga med upprustning och terrorbalans som följd. Ryssland har vid upprepade tillfällen hotat att placera ut sitt kärnvapensystem Iskander-M i Kaliningrad. Enligt Försvarets Forskningsinstitut FOI är det troligt att Ryssland redan placerat kärnvapen i Kaliningrad. Det skulle i så fall innebära att kärnvapen finns 30 mil från Sveriges territorium.

Det finns inga av människor skapade system som är helt säkra. Vi känner till ett antal incidenter där felaktig information skulle kunnat få förödande konsekvenser och i värsta fall kunnat bli starten på ett kärnvapenkrig. Bristande säkerhetsrutiner, fallerade datasystem, missförstånd och osäkerhet har flera gånger varit nära att utlösa avfyrning av kärnvapen från mer än ett land. Ett felaktigt datorchip och en norsk väderballong är två exempel på föremål som båda varit mycket nära att orsaka kärnvapenanfall.

Planen för hur en avrustning skulle kunna gå till finns redan. Under 90-talet arbetade den så kallade Canberrakommissionen fram en serie förslag för kärnvapenavrustning. Bland annat förespråkade man att kärnvapenstyrkorna ska tas ur omedelbar stridsberedskap och att kärnvapenstridsspetsarna ska monteras av från vapenbärarna. Dessutom menade man att kärnvapenstaterna skulle lova att själva aldrig vara de som använder kärnvapen först. De 13 punkterna man la fram antogs enigt av både kärnvapenmakter och icke-kärnvapenmakter vid icke-spridningsavtalets granskningskonferens år 2000 men det togs ingen tidplan för genomförandet. Regeringen bör därför påbörja ett samarbete för att nästa konferens skall kunna fastlägga en tidplan för att genomföra Canberrakommissionens förslag. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Överenskommelser om kärnvapenfria zoner är ett av de allra mest effektiva verktygen mot kärnvapen och mot kärnvapenspridning. Om länder kan vara förvissade om att andra stater inte håller kärnvapen dämpar det viljan att skaffa egna. En kärnvapenfri zon i Europa är därför ett viktigt medel för att öka vår säkerhet. Sverige har ett förflutet av aktivt arbete för nedrustning i allmänhet och kärnvapenavrustning i synnerhet. Genom vår historia av alliansfrihet har vi en unik röst som bör användas än tydligare för en nedrustning inom unionen. Sverige bör, som enskilt land såväl som medlem i EU och FN, agera för att Europa blir en kärnvapenfri zon. Detta bör riksdagen ställa sig bakom.

Mötesdeltagare!

När man startade Kampanjen mot atomvapen var man få och man var svaga. Ändå lyckades det till slut. Och den kampen fortsätter; Mot värdlandsavtal och för en svensk lag mot kärnvapeninförsel i vårt land. För ett kärnvapenfritt Norden i ett kärnvapenfritt Europa i en kärnvapenfri värld.

Vi ger oss inte. Vi finns ju kvar. Vi börjar om. Vi ger oss inte.

Tack för ordet

Stormöte

Nej-till-NATOvinjett

Om: Stormöte för att diskutera framtiden inför sommaruppehållet.

Tid: den 15 juni 2016, klockan 18:00

Plats: Drakensalen,  Solidaritetshuset, Tegelviksgatan 40, Stockholm

Viktigaste frågan nu är framtiden för anti Nato arbetet med bildande av förening och hur vi ska lägga upp arbetet fram över.

Dagordning:

  1. formalia
  2. rapporter från 21.5 mm.
  3. namninsamlingen
  4. diskussion kring plattform, paroller och stadgar för riksföreningen.
  5. handlingsplan
  6. Degerfors och sommarens aktiviteter
  7. ekonomin
  8. övrigt

Vänsterpartiets motion om Värdlandsavtalet

Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 1

3 Inledning 1

4 Bakgrund 2

5 Värdlandsavtalet och kärnvapnen 3

6 Värdlandsavtalets osäkerheter och oklarheter 4

7 Processen 4

8 Tilläggsavtalen 4

9 Sveriges säkerhet 5

10 Vänsterpartiets alternativ 6

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen avslår regeringens proposition 2015/16:152 Samförståndsavtal om värdlandsstöd.

Inledning

Vänsterpartiet motsätter sig bestämt att samförståndsavtalet om värdlandsstöd med tillhörande tilläggsprotokoll godkänns. Avtalet minskar trovärdigheten i vår militära alliansfrihet och ger inga garantier för en ökad militär säkerhet för Sverige. Tvärtom kommer eventuella Natostyrkor, med bas på svenskt territorium, att öka spänningen i vårt närområde och ytterligare minska möjligheterna att bedriva en självständig utrikespolitik. I och med en ökad närhet till Nato riskerar Sverige att dras in i förödande krig och konflikter. Vi menar att riksdagen bör avslå regeringens proposition och därmed även samförståndsavtalet om värdlandsstöd med Nato, liksom det kompletterande tilläggsprotokollet till PFF SOFA.

Bakgrund

Under en lång tid har Sveriges försvar tvinnats allt hårdare ihop med Nato. Under samma tid har Nato och Natoländer genomfört tre extremt misslyckade krig i Afghanistan, i Irak och i Libyen som starkt bidragit till den flyktingkatastrof EU nu misslyckas med att hantera.

Den dåvarande försvarsministern Thage G. Peterson gav 1995 klartecken för avtalet för Sveriges deltagande i Natos partnerskap för fred, PFP. Han har dock därefter tydligt markerat att detta klartecken gavs i ett helt annat utrikespolitiskt läge som bl.a. innebar att många förväntade sig att Rysslands observatörsstatus i Nato och deltagande i PFP skulle omvandlas till ett medlemskap i Nato. Så blev det inte, vilket han själv beklagar i dag. I stället har avtalet om partnerskap för fred använts för att underlätta Sveriges deltagande i Natos krigsinsatser i Afghanistan, Libyen m.m. Genom att delta i Natos insatser och genom att stå värd för stridsövningar som Loyal Arrow i Norrbotten och Baltops i Östersjön har Sverige ytterligare närmat sig militäralliansen.

George F Kennan, som låg bakom Trumandoktrinen, varnade för effekterna av en Natoutvidgning. Att utvidga pakten fram till Rysslands gränser – och bryta försäkringar givna till Sovjetledarna – var ett fruktansvärt misstag, menade han. ”Ett expanderande Nato skulle bli det mest ödesdigra misstaget i amerikansk politik efter det kalla kriget. Ett sådant beslut kan förväntas förvärra de nationalistiska, anti-västerländska och militaristiska tendenserna i rysk uppfattning, ha en negativ effekt på utvecklingen av den ryska demokratin, återställa atmosfären från det kalla kriget till de öst-västliga förbindelserna, och driva rysk utrikespolitik i riktningar som avgjort inte blir till vår belåtenhet”, skrev han profetiskt. Självklart har varje självständigt land rätt att forma sin egen säkerhetspolitik och också söka sig till de samarbeten och allianser man anser gagnar respektive land. I ett läge av ökade spänningar och motsättningar i Europa är det dock viktigt att alla parter agerar för att minska polariseringen och återupprätta respekten för den europeiska säkerhetsordningen. Vi bedömer att en expansion av Nato i detta svåra säkerhetspolitiska läge i Europa skulle vara oklokt.

Under samma tid som vi eskalerat vårt närmande till Nato har Rysslands upprustning och dess folkrättsbrottsliga agerande på Krim och i Ukraina bidragit till den ökade spänningsnivån i vårt närområde, även om det i sig knappast kan anses ha ökat hotet mot Sverige.

Med ett värdlandsavtal knyts vi dessutom allt fastare till en militärallians där en av medlemmarna – Turkiet – bombar sin egen befolkning, uppträder alltmer auktoritärt mot den politiska och medborgerliga oppositionen och bedriver ett extremt cyniskt spel i flyktingfrågan.

Det är tydligt att ett eventuellt värdlandsavtal skulle innebära ytterligare steg mot ett fullvärdigt medlemskap i Nato. Mot ovanstående bakgrund ter sig ett värdlandsavtal och än mer ett Natomedlemskap som direkt kontraproduktivt när det gäller att värna vårt lands säkerhet.

Värdlandsavtalet och kärnvapnen

Vänsterpartiet menar att med ett värdlandsavtal kommer Sverige att kunna dras in i krigsförberedelser och krig. Med värdlandsavtalet finns också en överhängande risk att Sverige tvingas husera kärnvapen på svensk mark. Där slås uttryckligen fast att ”detta samförståndsavtal är avsett att överensstämma med Natos doktrin och principer”. Natos doktrin är tydlig vad gäller kärnvapen: ”Kärnvapen är en central komponent i Natos sammanlagda förmåga för avskräckning och försvar…” samt ”Så länge kärnvapen existerar kommer Nato att förbli en nukleär allians.” (Nato’s Deterrence and Defence Posture Review, Chicago 2012). Till det hör principen om ”first use”, som innebär att man tar sig rätten att använda kärnvapen även om motståndaren inte gjort det.

Oavsett propositionens försök till klarläggande så nämns kärnvapen inte i själva avtalet och än mindre Sveriges position i frågan och vi måste då utgå från att kärnvapen kan placeras till lands, att man kan trafikera svenskt territorialvatten och angöra svenska hamnar med kärnvapenbestyckade ubåtar samt överflyga och basera kärnvapenbärande stridsflyg på svensk mark. Då USA aldrig kommenterar huruvida deras besökande farkoster är kärnvapenbestyckade och svensk regering inte söker kontrollera saken utan förutsätter att svensk lag följs, är risken stor att även den tänkta motsidan för sin säkerhets skull ser Sverige som ett potentiellt kärnvapenmål. Tydligheten i den militära alliansfriheten minskar. Osäkerhet skapar risker.

Sverige har en historia av aktivt arbete för nedrustning i allmänhet och kärnvapenavrustning i synnerhet. Med ett underskrivet värdlandsavtal undergrävs vår trovärdighet att arbeta med denna ödesfråga för mänsklighetens framtid.

Värdlandsavtalets osäkerheter och oklarheter

Frågan om värdlandsavtalet möjligen kan strida mot grundlagsstadgade fri- och rättigheter är otillräckligt, eller snarare inte alls belyst. Från regeringen understryker man att avtalet inte ger Nato rätt att varken vistas eller verka på svenskt territorium utan samtycke. Frågan är dock hur stort utrymmet för ett självständigt agerande blir när vi redan knutit oss närmare och gjort oss beroende av Nato. För framtiden är det regeringen – den som då råkar vara vid makten – som tar beslut om att bjuda in Nato eller besvara Natos framställan om att få komma hit. I vilka lägen Sverige då kan säga nej beror förstås inte bara på avtalstexten; det finns också maktpolitiska realiteter att förhålla sig till. Den enda garanten för självständiga försvarsbeslut är och förblir militär alliansfrihet.

Processen

Avtalet i sig är således bemängt med oklarheter. Det enda som ter sig säkert är att detta är den första och troligen också den sista gången som Sveriges folkvalda riksdag ges möjlighet att göra sin stämma hörd. Före underskrivandet fanns inga ambitioner till en bred, folklig debatt i frågan. Avtalet undertecknades av dåvarande ÖB på uppdrag av den snart avgående regeringen. Avtalet behandlades aldrig i utrikesnämnden. Avtalet översattes inte till svenska förrän efter nära ett år. Departementsskrivelsen, som varken nämner orden ”alliansfrihet” eller ”kärnvapen” skickades inte på någon bred remiss. Exempelvis saknades fredsrörelsen och civilsamhället helt bland remissinstanserna.

Tilläggsavtalen

I dokumentet som det är utformat nämns inga tvingande åtaganden från Sveriges del. Men hur det blir i och med alla de tilläggsavtal detta ramavtal förutsätter förklaras inte. Värdlandsavtalet innebär en rad konsekvenser som det fortfarande råder stor oklarhet kring. Bland annat ska baseringsområden upprättas, men hur det ska gå till, var de ska ligga eller hur stora de ska vara är det ingen som kan svara på. Dock stadgas att baserna kommer att gå under Natoledning, dvs. varken Sveriges försvarsmakt eller regering kommer att ha något inflytande över verksamheten. På samma sätt anges att Sverige ska ge största möjliga stöd till Natoledd militär verksamhet – men hur det ska ske är mycket vagt formulerat. I avtalet beskrivs även hur Natos strategiska högkvarter kan utföra eller delegera rättshandlingar som är nödvändiga för uppdragets fullgörande. Det kan således vara åtgärder som strider mot svensk lag. Dessutom innebär avtalet att Nato ska kunna upprätta ett tillfälligt högkvarter på svenskt territorium under kris eller konflikt/krig. Möjligheten att sätta upp ett permanent sådant är dock inte helt utesluten.

Värdlandet och Nato ska utse ombud som förhandlar fram tilläggsdokument som stöder och preciserar samförståndsavtalet. När dessa tilläggsdokument blir aktuella, hur och av vem de utformas står det inget om varken i avtalet eller i propositionen. Det är rent av möjligt att det blir på tjänstemannanivå inom försvarsmakten som sådana avtal sluts. Det nämns således ingenting om huruvida något av dessa tilläggsavtal enligt demokratiska principer kommer att underställas Sveriges folkvalda riksdag för prövning eller godkännande.

Sveriges säkerhet

Det avgörande för Vänsterpartiets ställningstagande är besvarandet av den fråga som alltid borde ligga i fokus för den här typen av beslut. Ökar eller minskar värdlandsavtalet vår säkerhet? Vänsterpartiets uppfattning är att Sverige som värdland för Natos militära styrkor och eventuella kärnvapenbaser kommer att minska säkerheten för Sverige. Snarare kommer vi att bidra till att öka spänningen, och därmed risken för krig i vårt närområde. Även risken för att bli indragna i ett krig vi inte är direkt berörda av, eller själva har beslutat om, ökar med detta avtal. ”Avtalet är avsett att användas över hela skalan av situationer då Sverige kan komma att ta emot Natos militära stöd, dvs. såväl i fredstid (t.ex. för övningar) som vid kriser och i krig i Sverige eller i närområdet.” (regeringens proposition 2015/15:152 Samförståndsavtal om värdlandsstöd).

Ett grundläggande påstående i argumentationen för ett allt tätare samarbete med Nato är mantrat att ”Sverige bygger säkerhet och stabilitet tillsammans med andra”. Därav dras slutsatsen att Sverige ska samarbeta med Nato, då Nato är den enda organisationen som sägs ha en utvecklad förmåga för ledning och genomförande av krävande militära insatser. Som exempel på Sveriges samarbete med Nato anges insatserna i Afghanistan och Libyen. Men det är knappast fred som har skapats där.

Vidare framhålls Nato som den organisation i väst som definierar standarden för militär praktisk samverkan, s.k. interoperabilitet. Detta begrepp återkommer flera gånger som grunden för svensk samverkansförmåga i all internationell krishantering och bevisar hur Sverige byggt in sig i Natos system. Man kan fråga sig när interoperabilitet blev ett mål för svensk försvarspolitik.

Värdlandsavtalet mellan Nato och Sverige har sin udd riktad mot ett enda land, Ryssland. Oss veterligen finns det i dag inga svenska säkerhetsexperter som tror på ett isolerat ryskt anfall mot Sverige. Därmed faller hela avsikten med avtalet. Däremot ser vi ökade spänningar längs den långa gränsen mellan Nato och Ryssland. I synnerhet har relationerna mellan Ryssland och Nato-landet Turkiet snabbt försämrats det senaste året. Samförståndsavtalet skulle öka risken för Sverige att dras in i en konflikt utan att vi själva har valt det.

Vänsterpartiets alternativ

Internationell säkerhet ska vila på folkrätt, samarbete och ett starkt globalt regelverk under FN:s ledning. Vänsterpartiet är starkt kritiskt till hur Nato förväntas ta en allt större roll på bekostnad av FN. I stället för att skicka soldater i EU:s och Natos stridsgrupper bör Sverige prioritera att öka FN:s möjlighet att agera fredsbevarande. Ett eventuellt godkännande av värdlandsavtalet går i motsatt riktning.

Vänsterpartiet motsätter sig att Sverige blir en bricka i stormaktsspelet. Landets ledning bör, som man tidigare gjort med framgång, verka för avspänning och nedrustning. Som en alliansfri stat har Sverige tidigare haft ett stort internationellt förtroende i fredsförhandlingar. Det bör vara vårt mål att återta den rollen i stället för att medverka till ökad spänning och upprustning. Sverige borde motverka de verkliga orsakerna till krig och de hot mot Sverige och världen som klimatförändring och de ökande klyftorna mellan fattiga och rika utgör. Fred byggs bäst med fredliga medel.

Vi anser att frågan gällande ett s.k. samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd varken är en administrativ eller en teknisk fråga. Det avtal som föreslås är av avgörande säkerhetspolitisk vikt och har många komplexa dimensioner som står i skarp kontrast till de små möjligheter människor haft att sätta sig in i frågan och ta ställning till värdlandsavtalet, men också hur processen mot en proposition gått till. Ett avgörande steg bort från 200 år av framgångsrik militär alliansfrihet tas på så lätta fötter att gångarten bara kan betecknas som att smyga sig fram. Så ska inte en demokrati hantera för landet avgörande frågor.

Riksdagen bör därför avslå regeringens proposition 2015/16:152 Samförståndsavtal om värdlandsstöd. Detta bör riksdagen besluta.

Stig Henriksson (V)
Jens Holm (V) Amineh Kakabaveh (V)
Birger Lahti (V) Hans Linde (V)
Håkan Svenneling (V) Emma Wallrup (V)

Kommunen accepterar kärnvapen

Konsekvensen av det skriftliga svaret kommunstyrelsen 22 mars ger oss på ett medborgarförslag visar klart att kommunen lägger sig platt för eventuella kärnvapen på framtida Nato-territorium i Skellefteå kommun. Kommunstyrelsen konstaterar att kommunen inte har rätt ifrågasätta  utstationering av kärnvapen i eget kommunalt beslutsområde. Argumentet för acceptansen är en dom i regeringsrätten, högsta förvaltningsdomstolen,  1990. Då hade kommunfullmäktige i Helsingborg i god positiv anda förklarat sig som kärnvapenfri zon. Men regeringsrätten upphävde beslutet med motiveringen att, citat, “det hade karaktären av opinionsyttring på det utrikespolitiska området”. Samt,”frågor som rör Sveriges förhållande till andra länder enligt regeringsformen ankommer på riksdag och regering.”

Kärnvapen i Skellefteå kommun betraktas alltså som utrikespolitiskt område. Samt kärnvapen i Skellefteå kommun är enligt högsta förvaltningdomstolen förhandlingsbart för riksdag och regering. Det är glasklart uttryckt.

Värdlandsavtalet riksdagsbeslutas 26 maj. I avtalet tillåter Nato inget motstånd till kärnvapen. Det är inte förhandlingsbart utan tvärtom hemligstämplat. Det är generationers framtid det gäller.

Våra socialdemokrater måste våga säga nej till värdlandsavtalet 26 maj! Eller åtminstone våga låta det gå tillbaka till ny remissomgång.

Pia Risán            Skellefteå
Bengt Josefsson Skellefteå

USA vill öva gruppering av luftvärn till Gotland

USA tänker sig att öva grupperingen av luftvärn till Gotland. Uttalanden från olika amerikanska företrädare visar tydligt att de närmast betraktar Sverige som NATO medlem. Olika politiska företrädare uttalar sig. Jonas Sjöstedt är mot. Jan Björklund är för. Försvarsminister Hultqvist lyser med sin frånvaro. Istället företräds regeringen av vice ordföranden i Försvarsutskottet Åsa Lindestam.

Dagordning 13 januari 2016

Dagordning

Stormöte för Aktionsgruppen Nej till NATO, 13 januari, kl 1800, Solidaritetshuset, Tegelviksgatan 40, sammanträdesrum Draken.

§1)Formalia

§2)Brev till kommunen och riksdagen

§3)Samordningsmöte 23 januari

§4)Namninsamlingen

§5)Föreställningar på teater Tribunal

§6)Nättidningen

§7)Möten Södertörn och Hallunda.